Livstecken

OH vad det skär i hjärtat att lämna gullen på morgonen!
De är först på dagis och dagmamman och sitter där alldeles
yrvakna,ihopkrupna och hela deras små kroppar utstrålar
uppenbart känslan av att de väldigt gärna skulle vilja ligga
i sina varma sköna sängar och sova ett tag till...

När jag går från dagis efter att ha lämnat lillgull som jag
tar sist,så ser jag in genom fönstrena när jag går förbi på
utsidan hur min lille trötte lillson går där inne och ser ut
att fundera på om han skall vakna till för att hitta på ngt
eller om han skall sova lite till.

Men så kommer det vara.
Det är bara att vänja sig.
Den underbara tiden är förbi.
From nu är det heltid för denna mamman som gäller.
Och jag har sån ångest!!
Jag vet att jag är bortskämd,jag har fått så många underbara
år med mina små älsklingar,fått vara med dem så mkt.
Men det är ju min uppgift som mamma att finnas där...
Jag fixar ej den här biten med att man skaffar jobb och sen
låter ngn annan,en instution uppfostra barnen.
Det är ej min filosofi!
Jag är mamma för att alltid älska och vårda mina barn,var dag,
alltid alltid.
Men så funkar ej vår värld.

Hur har alla andra det?!
Snälla hjälp mig,svara på mina frågor.
Hur många jobbar egentligen heltid?
För det måste man ju göra,deltidsjobben är få och det verkar
ju som om de flesta jobbar helt.
Hur gör ni då med hämtning och lämning?
Hur många timmar per dag går era små?
Oh!!:(

Som tur är vet jag att barnen ej lider av det.
Jag räcker faktiskt inte riktigt till för att fylla deras behov
av lek och bus längre.
De är såpass stora nu så de kräver mer än mammas omsorg.
Kompisar är såå viktiga och de har faktiskt hur kul som helst
på sina dagis/dagmamma.
Så det är väl jag som får finna mig i det...
Hur mycket det än skär i mitt hjärta att inte få finnas där och
pussa och krama mina gull,att de växer upp och jag missar så mkt.


Jag har varit lite frånvarande från bloggen.
ÄR fortfarande.
Det är ju ingen hemlighet att vårt liv har varit ganska så turbulent.
Visst har lugnet lagt sig men bekymrena och problemen finns där ju
fortfarande,de försvinner ju ej för att man blundar för dem.
Och de stjäl min ork och min energi.
Jag vet faktiskt inte vad jag kommer orka med.
Det känns lite hopplöst allt.
Man kastas mellan lycka över att allt är jättebra och djup sorg över
att det ändå ej kommer funka.
Och det tar på mig.

I lördags fick jag dock en utskällning;)
En person upplyste mig om att läsa min sida var en del av dennes
dagliga rutin och det var för trist att jag ej skrev så nu får
man plita ner lite!:)
Dock ej med så uppdaterade bilder,jag har heller ej orkat fota
så mkt som jag gör i min vardag annars.
Men faktum är att jag är jätteglad för alla som läser här!
Att det finns människor som tycker mitt liv och vår vardag är
värd att ägna några minuter åt att läsa om,och de som kommenterar
sen gör så himla mkt!!
Bara de få gulliga raderna som ni skriver ang vad som händer hos
oss,de gör min dag!:)
Jag är så tacksam för att det finns så underbara människor som er
som bryr sig,som tar er den tid att tänka på mig och faktiskt
skriver de där små raderna med text och piggar upp:)
TACK!!!

För varför bloggar jag?
Jo för att jag tycker att mina små gull är det absolut underbaraste
som finns!
För att de ger mig så många goda skratt och gör mitt liv så himla
lycklig och det vill jag dela med mig av.
Inte för att jag tror att jag tror att mitt liv är ngt speciellt i
jämförelse med andras men för att livet är så speciellt för mig!!:)
Dagarna är inte alltid fyllda av enbart glädje,en stor del av denna
sida ägnas åt de små hyss som min lille påhittige son tar sig för.
Att få berätta dem här då man ej kan skratta åt dem inför hnm för
att det faktiskt är saker man inte får eller bör göra,det är min
ventilation,var gång han gör sånna saker så kan jag inte enbart bli
vansinnig även om han tar sönder saker,hans påhittighet slår mig
var gång och jag bubblar inuti av skratt som jag minsann inte kan
visa sonen jag uppfostrar men däremot kan visa här;)

Här kan jag skryta om hur fantastiska sönerna är,hur stolt jag är
över att vara deras mamma.
Det är saker jag talar om för dem var dag men saker som man också
vill skrika ut över hela världen när man fått äran att ha sånna
små underverk i sin närhet!:)

Jag kan här dela med mig av min oro över hur mina älsklingar mår,
ni mina kära vänner har stöttat mig enormt och gett mig många
kloka råd över hur jag skall ta mig igenom vardagen när det inte
känns som jag kan ta mig vidare på egen hand.
Påpekat för mig vad som är viktigt då jag snöat in i ledsamhet och
fått mig att fokusera på det som är positivt.
Det behöver jag.

Jag är tacksam!:)


För att återgå till det som mina vanliga inlägg brukar innehålla,
delar från vår vardag så är det idag min älskade mammas födelsedag!!
Grattis världens underbaraste mor och mormor!!!:)
Idag när jag kommer hem så finna alla redan hemma hos mig,mor,
syster,barnen mina och kalajset är i full gång:)
För inte kan vi åka ngn stans i veckorna längre...
Barnen måste ju i säng tidigt så de orkar upp och skulle vi fara
fram och tillbaka ngn längre sträcka så vet jag att iaf minihjärtat
mitt hade somnat i bilen och kvällen hade blivit svår.
Ingen höjdare.
Dags för nya rutiner,en ny vardag.
Så då får kalaset komma till oss:)

Kalas var det även igår,svärfar fyller dagen innan min mor och där
var vi och åt älg.
Mycket mumsigt!:)

Det har varit en underbar helg faktiskt!
Solen gör så mkt och att jag hela gårdagen kunde gå utomhus i enbart
skjorta,jo annat också men ingen jacka iaf var såå härligt!!!
Sönerna hade små vänner på besök och även Nelson hade kompis då
han upptäckt att han kan hoppa igenom in till grannen på ett
ställe där den en månad yngre Schäfern William bor och leka.
Där var det fullt ös...
Visst är det kul att de leker men det är inte jättekul att han kan
komma över staketet till ytterliggare 2 grannar,därifrån kan han sen
ta sig vidare precis hur långt han vill och det är inte så uppskattat
bland alla kan tänkas dessutom livsfarligt för det lilla gullet så
det bör åtgärdas snarast!

Många maskiner tvätt har fått torka ute i solen,nybäddat i alla sängar
med lakan som luktar vår!:)
Tvättstugan går äntligen att komma in i;)

Men dessa bilder är från i tisdags och onsdags:
Snöstormen mitt i min vår!:(
Inte alls roligt!


Onsdagsmorgonen tillbringade vi o lugn och ro,åt gräddbullar,
såg film och bara myste:)
Ibland är viljan större än munnen;)


Ja lite nyttigare äpple hann vi också få i oss:)


Och Nelson har hittat sin favoritplats där han kan hålla koll på
grannar och annat som rör sig utanför fönstrena,där sitter,ligger
eller står han sen och fnyser åt allt och alla och låtsas coolare
än han är;)


Min far ligger fortfarande invalid efter förra helgens ryggknäckare
och kan varken stå gå eller sitta.
Totalt sängbunden är stackarn.

Roligare är dock denne lille amerikan som föddes i lördags:

Anton Vilhelm Andersson
Born 09:18
7 lbs 8 oz
18 3/4 inches
March 24, 2007

Eller 3401gram och 45,72cm lång för att vara exakt.
Underbar!
Grattis Sarah och Jesper!!!!