Frustrerande maktlöshet

Jag traskar mellan soffan och tvättstugan, fram
och tillbaka.
Hämtar lite tvätt att vika, sitter en lång stund
och dricker te och ser på min lille son som ligger
där och försöker andas.
Väntar.

För det är vad vi är tillsagda att göra.
VÄNTA ut hans sjukdom.
Så jag sitter här i ett vacum och väntar och
tittar på min son, allt jag kan göra.

Detta är en situation jag inte alls är bekväm
med, inte riktigt kan.
Att inte kunna göra mer för hnm.
När min vård inte räcker till, när kottarna behöver
mer än jag kan göra så far man till Doktorn och
han ordinerar ngt som får dem att må bättre.
Jag har aldrig fått ordinationen att VÄNTA förut.

Jag har aldrig sett hnm så här.
Han vill bara sova.
Inget lockar, ingen mat, ingen film, lite vatten
ibland som inte innehåller ngt som kan ge hnm
ork men som väl släcker törsten för stunden.
Vattnet som han strax efter kräks upp igen.

Hans andhämtning är så ansträngd, och de ggr han
försöker säga ngt så är det svårt för halsen är
så igensvullen.
Han bara ligger där, tittar ibland.
Har ingen ork.
Hans blick är fäst på samma punkt, han ligger där
och stirrar tomt tills ögonen sluts och han åter
somnar en stund.

Jag slänger i en maskin tvätt till.
Sätter mig vid bordet så jag kan se hnm i soffan
utan att störa.
Ringer sjukvårdsupplysningen fast jag vet att de
ej kan göra ngt och att jag ej kan göra mer än det
jag redan gör men hoppet finns att de skall komma
på ngt jag kan göra för att han skall ha det bättre,
de är ju trots allt utbildade, jag bara mor.

Det är svårt.
Att bara vänta.
Pappan, storgull och Nelson har ej gått upp ur sängen.
Ser film.
Vad skall de gå upp till?
Va ska de göra?
Vi väntar ju bara.

Jag tar mig några Mariekex till frukost, försöker
koncentrera mig på att få ngt gjort men blir sittandes
igen.

Han kommer ju att bli frisk igen.
Det kommer ta sin tid, antagligen hela semester och
han kommer vara trött länge efter, inte få hålla igång
för lever och mjälte är svullna.
Men hans sjukdom har ju ett positivt slut,
bara man väntar.
Det finns ju så många som, hemska tanke, har det värre.
Men här i vår bubbla i vår familj är det en av dem
vi älskar allra allra mest, ofantligt mkt som just nu
mår så dåligt, och att ej få hjälpa är svårt.

Storgull kommer ner och är hungrig.
Öppnar kylen och blir glatt förundrad över alla olika
sorters yoggi och drickyoggi och drycker där finns.
De som inhandlats för att locka lillebroren så han
ej hamnar på sjukhus med nål i armen som Doktorn sa
han blev tvungen till om han ej drack.
Storhjärtats glädjerop över yoggin för att locka
lillebror får lillgullet att kräkas igen.
Galla pumpas upp ur hans lilla slappa kropp, ngt
annat finns där ju inte.

Men han kissade lite imorse.
Dropp är ju därför inte aktuellt än.
Jag vet inte, jag får se dagen an.
Får se hur han mår till kvällen.
Annars tar jag och packar ner min lille son i bilen
och tar den välbekanta natt turen till Lund.
Men vad skall de göra?
Vi skall ju bara vänta...


Att så många har haft körtelfeber, de flesta blivit
inlagda i veckor på sjukhus, missat skolan i månader
och inte fått idrotta på evigheter skrämmer.
Att grannens idrottstränares son dog av körtelfeber
skrämmer också rejält.
Mjälten brast, den är ju ömtålig lång tid efter.
Lillhjärtat mitt är ju så liten, han borde klara
det rätt så bra.
Problemen uppstår väl efter när man skall få en
liten 4åring att vara stilla?
Han kommer säkert att vara trött länge, semestern
vara bara 3 veckor, hur gör vi sen?!
Orkar han dagis?
En dag i taget, han borde klara detta bra.
Vi åkte in tidigt (hoppas jag) och han har fått
ta ungefär 10 steg sedan det konstaterades.
Hans önskan är vår lag, vi trugar och ber snällt.
1 dl glass, 1dl välling, 1dl makaroner och
köttfärssås till och en del vatten har han fått
i sig idag, det tycker jag är toppen.
Han har tom kissat lite i buskarna en gång ute.
Det skall nog gå bättre än de otäcka scener jag
målar upp, men jag är en hönsmamma och det har
ju sin grund.