Ont i magen

Det är få som känner igen mitt storgull.
Ideligen får jag be om ursäkt för hans beteende.
Och det gör ont.
För underbarare kille får man leta efter.
Vanligtvis.

Han är så omtänksam och så duktig och smart och
så himla fin och go, mitt hjärta.
Men trotset håller hnm hårt, jag trodde kulmen
var nådd för det har hela tiden trappats upp från
lite trist beteende till detta kaotiska, men
nejdå, det blir bara värre o värre.

Inte var det skoj att höra dagmamman berätta
att storgulls fröken som hade varit på besök
en timme hade meddelat att han kommer bli ngt
hon får arbeta mkt med...
När han är så duktig och stolt över att han kan
läsa och allt, utdömd innan han ens börjat skolan:(

Det ger mig sån värk i hjärtat.
Jag vet inte hur jag skall hantera det och ärligt
talat så hanterar jag det ej som jag borde ibland.
Mer än ibland, när han skriker och totalvägrar och
säger emot och kaxar sig och uppför sig rent ut
sagt som en skitunge då vill jag sätta gränser.
Men HUR?!

Vad ska man göra för att få tillbaka den där älskade
ongen som fångade ens hjärta så totalt och evigt för
lite mer än 6 år sen?

Hur ska jag kunna närma mig hnm och förklara när
hans humör är en bergodalbana?
Vad skall jag ta mig till?
Jag hotar, mutar, bönar och ber.
Ger upp och tappar orken, släpper på de hot och
löften jag gett och är en dålig mamma i brist på
kunskap och ork.

Det är ju vi föräldrar som skapar hans framtid,
grunderna för den.
Om han skall bli en rädd kille som ej vågar eller
en trygg och glad.
Det är ju i så mkt vårt val av upfostran som
bestämmer hur han skall bli som vuxen.
Alla vill väl att ens barn skall vara lydiga och
duktiga, glada och gosiga.
Men hur 17 får dom till det?
Jag vill ej förlora massa år till trotset här och
aldrig kanske få tillbaka min förstfödde.
Förlorar jag en så lär väl lillebror se vilka vägar
storebror tar och bli likadan.

Man måste ju ta tag i det...
Det är ej ngt som bara försvinner när han blir större.
Bråken är så många...
Och jag erkänner lätt att jag ofta hanterar dem på
ett sätt jag önskar att jag ej gjorde men snälla,
hjälp mig, jag vill kunna nå min son, kunna prata
utan att han kniper ihop hela ansiktet, sätter armarna
i kors och vägrar lyssna.
Han är ju så underbar!


Så här vaknade mina tre små hjärtegryn idag:
Så fina så!!:)


Stora hjärtat mitt vaknade själv och när pappa kom
upp för att väcka hnm innan han åkte fann han hnm
nästan påklädd, stolt och glad:)
Sen blev det fel därefter, bråk om vad som skulle
tas med till dagmamman osv och ledsen son och mamma
skildes åt 0730, 15min sen.

Nelson var däremot nöjd.
Med på jobb.
Så nära man kunde vara.
MITT på mina papper skulle han helst ligga.
Om han ej tror att han är en katt så har han helt
klart varit det i sitt förra liv!;)


Allra bäst är det att ligga i knät och mysa, men
även en liten vovve som Nelson börjar bli aningens
för stor.


När jag var på väg hem kom jag på att jag glömt tanka.


Mmmm, och sen kom ju köerna...
Lagom nervös var jag där!
Puh!
20min i kö och jag trodde tanken sku ta slut för den
tickade oroväckande fort ner.
Men jag klarade mig:)


När jag kom hem i ösregnet möttes jag av 2 halvdränkta
söner.
Mormor lagade mat och sönerna var så lyckliga så:)
Mormor har rätt att töja lite på de där reglerna som
gäller när mamman är hemma, de hade då minsann inte
fått vara ute i ösregn o bli kalla och bygga koja
under alla paraplyn om mamman varit hemma.
Som det såg ut sen när de kom in med allt smutsigt
och blött men oooh så kul de haft:)
Tur mormodern kommer så ofta;)
Dock sa den fåordige men dock i hemlighet kunnige
lillsonen att "det var svinkallt!!"
De väljer då sina ord...


Och så här somnade gullen.
Inte nattas de ofta i de egna sängarna längre.
De väl fungerande rutinerna med sagoläsning,
sången som sjunges och att sönerna somnade
sött i sina egna sängar när mamman gått ut de
gäller liksom inte så ofta längre.
Ett större gosbehov har skapats.
Trots och längre dagar måste tas igen på ngt sätt.
Ej det bästa men behovet av närhet finns.
Både hos mamman och sönerna.
Och Nelson också såklart.
Jag har ej löst ekvationen än.
Får ej ihop det.
Önskar verkligen att poletten skulle trilla ner
så jag fick ihop allting till ngt som funkade.



Och mitt i mitt magonda bekymmer så dimper bilden
från min far ner i telefonen, mottagen 21:04.
Så här mysigt har de i stugan sin på Öland.
Gräsmattan från storstugan som når ända ner till
stranden, deras privata, inga turister att dela
den med, bara de själva, katterna, vovven och
solnedgången.
Inte är jag avundsjuk inte;)
Hoppas de har det riktigt riktigt härligt, men
jag tror faktiskt de njuter ordentligt med tanke
på bilden;)



Imorgon väntar veterinärbesök för Nelson.
Jag hinner ej till jobb innan men däremot hinner
jag följa med Tina på UL på morgonen:)
Skall bli så spännande!!
En månad kvar, fast jag tror ej lillvännen stannar
inne så länge...:)