En enkel filosofi

Man får en lott i livet.
Antingen kan man finna sig i den och göra det
bästa av det eller så kan man gnälla och var
olycklig hela livet.

Vad tror den gnällige skall ske om han gnäller?
Skall ngn kommer och trycka på en knapp och ge
hnm en bättre lott?
Bara sådär.
Det sker ej.
Man vår vårda och pyssla om sin lott o livet.
Ta vara på det man har.

Livet är ej en dans på rosor.
Inga himla stormande passioner, det är bara hormoner.
Hormoner växlar och försvinner i de olika stadierna
i livet och lever man då med en annan människa får man
anpassa sig till denne.
Göra det bästa av vad man har, som alltid.

Det är ingen annan som sitter och styr över din lycka.
Den råder du själv över.
Enbart.
Vill du ha det bra får du göra det bra, göra vad som krävs.

Ej det som på ngt sätt plågar dig själv eller andra,
finna en balans och harmoni, en vågskål där du och de
du lever tillsammans med skall kunna må bra i den
tilldelade lotten.

Jag tror ej på att separera.
Jag tror på att kämpa.
Vad kan bli bättre av att man delar på sig, splittrar
ett barns trygghet, hela dess liv, krossar dess bubbla?
Vad kan väga över i vågskålen så mkt att det blir
bättre av att göra dem detta?

Visst kan det vara härligt att finna en ny person
som ser en på nytt, uppleva den fysiska närheten,
slippa bråk, men varar det för evigt?!
Knappast.
Vardagen når en överallt.
Den kan man ej fly ifrån.

Visst, man kan växa ifrån varandra, utvecklas åt olika
håll, har man då ej barn kan det bli bättre av att
flytta isär och börja om livet på nytt.

Jag har tyvärr ej mött så många som funnit livet
bättre efter en separation med barn inblandade om man
ser till helheten.
Visst finns det sådana också som tur är men ej i min
närhet.
Tills man har barn kan man göra vad man vill, leva
förs sig själv men sen får man sätta dem först, för
det är ju det som ÄR meningen med livet, att reproducera.
Har man barn kommer de först, man har ett ansvar.
Man skall ej på ngt sätt förneka sig själv för det,
man måste få vågskålen att väga jämt, finna balansen.
Ge sina barn en bra uppväxt, göra dem till bra människor.
Lära dem om livet och finnas där bakom dem att luta sig mot.

Det är enkelt, det är allt.
Ingenting annat spelar ngn roll.
Detta är vad jag tror på och lever för.
Enkelt.
Eller hur?