Fortsättning...

I söndags lämnade jag barnen åt olika håll efter
att ha varit med storhjärtat på hans kära fotbolls
träning.
Åkte till huset och packade ihop mina saker.
Försökte prata med sambon men blev bara argare och
argare, hon har varit här om fredagarna, i mitt hem
och de har varit ute på restaurang flera ggr.
Lillgull har träffat henne flera ggr och det verkar
ej som att han brytt sig om att grannarna sett
henne här hemma, det verkar ej ha spelat ngn roll...

Det var totalt kaos.
Mamma kom hit, svärfar kom hit och eftersom jag inte
har ngnstans att ta vägen så lovade jag dem att bli
kvar här för barnens skull tills vi har ngn annan
stans att bo, eller som de önskade tills vi rett
upp alltsammans.
De förstår men önskar ju liksom jag att detta hade
gått att få ordning på, men så verkar ju inte fallet.

Vad säger att det skall bli bra sen när han gått så
långt så han gjort så här?
Vad skulle kunna bli bättre?!
Nej jag vet ej.

Allt är uppskjutet, alla bråk alla beslut, det är
en dimma här för mitt på söndagen började jag må
illa, jag kräktes, fick som en blixt i huvudet och
kollapsade mer eller mindre.
Kräkningarna fortsatte och till slut fick jag ringa
sjukvårdsupplysningen, de ringde smittskyddskliniken
och jag fick till slut åka ambulans in till Lund för
att de trodde jag fått hjärnhinneinflammation.
Jag hade ju ingen feber men mina symptom var annars
detsamma.
Nu var det ej det jag hade men de har kollat så jag
ej hade fått ngn hjärnblödning som var deras andra
alternativ och sett så jag ej har ngn tumör, skiktröntgen
och spinalvätskan har kikats på, diverse tester gjorts.
Jag har fått ngr påsar dropp också.

Från söndag och ett dygn framåt kunde jag knappt öppna
ögonen, jag mår fortfarande illa och har en huvudvärk
som gör att jag inte kan komma upp ur sängen mer än
korta stunder när båda mina mediciner funkar som de ska.

Det verkar ej ha varit "värre" än en rejäl migrän och
en uttorkning till följd av att jag ej åt, drack eller
sov på nästan 2 dygn.
Men det verkar svårt att ta sig ur.

Som bonus på detta startade ju storgull dagen med att
kräkas konstant mellan 7-10 men sa därefter att han
var färdig och blev lika pigg som dagen innan.

Men jag fick ju kalla hit min mor.
Jag klarar ju ej av att ta hand om mig själv och inte
2 hemmavarande barn tyvärr.

Jo en olycka kommer sällan ensam...

Jag är mest i ett medicin töcken just nu, men svårt att
ej tänka på hur livet har förändrats ändå.

Jag är så glad och tacksam för alla rara ord jag fått!!
Ni är guld värda allesammans!