Det blir nog många "för första gången" saker...

En vecka sedan var det, tänk så snabbt tiden går
och att världen faktiskt fortsätter.
Till den här himlen vaknade vi förra lördagen,
lugnet före stormen...

Eftersom pappan "jobbat över" så mkt på sistonde så
tog jag med mig den morgonpigge sonen som jag varit
uppe med sedan kl 5 och for till jobb.
Vi har haft mkt att göra, övertid på en lördag var
ett måste helt klart.
Inte visste jag att pappan såg det som en superchans
att än en gång ta lillsonen och fara in till sin Stina.

Den dagen började helvetet.
Eller vi har varit nära där i flera år nu, det
har liksom ej varit bra sedan innan vi fick Ellis,
inte sedan han bad mig göra abort för han inte var
beredd på ett barn till just då, så länge har vi
stått ut, bra stunder, dåliga stunder, javisst, så
är ju liksom livet.
Men nu är allt annorlunda.

Jag ville se människan som barnens pappa fallit för,
den lilla 21åringen som kunde ge hnm det han saknade
hos mig som är mor till hans barn och just det - mamma,
sliten, heltidsarbetande och som lever ett alldeles
vanligt liv mitt i vardagen.
Så jag for ut till deras bygge för att försöka förstå.
Detta är platsen de träffas på varje dag.

De där huset i betong med bara stora tomma hål är
ett blivande Burger King som pappan bygger och där hon
jobbar på byggets kontor.
Jag gick där i skönheten som faktiskt är stark på denna
platsen, så nära havet, så mkt som gjorts för att göra
denna plats till ngt att beundra.
Jag ringde både pappan och Stina, pratade med dem flera
ggr för att försöka ta in att detta faktiskt är verklighet.
Men Stina ville ej träffa mig.
För feg.
Men ej för feg för att sabba livet för en hel familj,
2 barn och alla runtomkring.
Nej hon är ej själv, men jag ville hon skulle förstå.
Jag hittade hennes husvagn, ställde bilen en stund en
bit ifrån och bara såg på den.
Men ville ej störa.
Jag är inte den som klampar på.
Jag tror att verkligheten hade kommit för nära då också.



Idag är första gången på en vecka som jag vaknar utan
att det blixtrar och bultar i hela huvudet, jag har
varit i en otäck dvala hela veckan.
Mått skit helt klart.
Mår fortfarande psykiskt inte sådär supergalant men jag
är ej personen som deppar ihop, dessutom har jag ju 2 barn
och jag ser fram emot att ta itu med livet och ordna upp
så de ska få det så jäkla bra som de verkligen bara kan få!
(Ursäkta min svordom)
Det kommer ordna sig, och det kommer ordna sig bra.
Jag kan fortf ej svara för hur pappan kommer ta detta,
som det är nu är han inte ångerfull, inte på ngt sätt
visar han att han har behov av att bli förlåten.
Han har ryckt på axlarna och gått vidare, räknar med
att allt är som vanligt igen och att vi går vidare.
Men det är ju inte så...
Han lever inte i verkligheten.
Han har aldrig behövt det i hela sitt liv.
För det hade han ej klarat av.
En dag i taget, jag är en praktisk person, jag planerar
och planerar in i minsta detalj för att allt skall bli
bra, så bra det bara står i min makt att ordna.
Och hans önskan om att allt skall vara som vanligt är
ju bara förnekande, som vanligt vadå?!
Som vanligt som i ett förhållande som är så dåligt så
att han drivs att söka det han saknar hos ngn annan?
Det funkar ju inte...
Det håller inte.
Då är det dags för även hnm att öppna ögonen och se
vad han gjort och ta ansvar för det.
Faktiskt.

Igår tog jag tag i mig själv.
Inte det psykiska, jag är ej nere för räkning, jag är
inte en person som lätt faller djupt, och det är också en
av mina nackdelar då jag antar att jag är svår att komma
innanför skalet, men det har blivit starkt.
Varit tvungen att bli.
Det är många år som det byggts på.

Jag har i stort sett sovit hela veckan.
Ej ett tillstånd jag tycker om.
Haft så ont så ont.
Igår blev jag arg och ringde till Vårdcentralen, berättade
hur det stod till och att ngt måste ändras på, fick en
tid och fick för första gången förtroende för personal
på en vårdcentral.
Jag berättade för Dr vad som plågade mig, vad de testat
och han tog lite fler tester och bytte sedan ut min
medicin.
Hur många ggr nämnde jag inte för läkarna i Lund att
jag ej tål morfin?!
Jag är helt enkelt en urusel knarkare, hade aldrig funkat.
Om jag nu inte tål morfin, varför då ge mig Citodon?!
Citodon innehåller Kodein som omvandlas till morfin...
Underbart.
Jag har varit däckad en hel vecka i onödan pga av fel
medicinering.
Dessutom fick jag ju illamående tabletter som har en
hel mängd biverkningar, bla trötthet och JA jag har inte
varit levande nästan denna veckan, hemskt.
De nya pillrena är väl heller ej de allra biverkningsfria,
mina smärtstillande ex har en av de vanlig biverkningarna
dödsfall, käckt, men det är bara om de intas med alkohol
och eftersom jag är nästintill och helt ofrivilligt
nykterist så lär det ju inte vara ngr problem.
Den där spinal punktionen (heter det så?) de gjorde för att
testa så jag ej hade hjärnblödning har nog också gjort sitt
för huvudvärken, den kan visst hålla i sig upp till 2veckor
efter att sådant gjorts.
gjort

Men idag steg jag upp för första gången på en vecka
och mådde ganska ok, visst huvudvärken och stelheten
är ej borta helt men jag mår hyffsat.
06:51 stod jag i köket och kunde äntligen städa undan
efter veckan, jag har ju inte kunnat röra huvudet
såpass mkt så jag ens har kunnat plocka ur diskmaskinen
ens tyvärr och det kryper ju ej ut av sig själv,
eller jo kanske om jag hade väntat lite till för nu
hade ju en del stått rätt länge men det är ju iaf ingen
annan som sku ha en tanke på att göra ngt här...
Jo, mamma har hjälpt mig i veckan, men hon kan ju
ej komma och pyssla om mig och barnen var dag, jag har
ju faktiskt fortf en sambo.

En bild på alla mediciner jag tryckt i mig i veckan:



Igår gjorde jag även ngt helt annat för att bryta
min tråkiga vardag.
Jag for upp till Ljungby och lämnade Nelson hos
sin kärlek Mika:


Han skall paras och blir borta över helgen.
Det är VÄLDIGT tomt utan min lille snarkepelle i sängen,
men man kan ju säga att pengarna för denna parningen
kommer behövas framöver och det är även alldeles
underbart att tänka på att det finns små miniNelsons
som tassar omkring ute i världen snart:)
Nelson själv kommer nu att betala en hundkurs åt sig
själv också, vilket kan behövas efter att han fått
kela med en tik så jag bör ha extra mkt pli på hnm
framöver, ok, han är visserligen världens allra
snällaste lilla vovve och vet att jag är hans ledare
men ändå, vi behöver den tiden han och jag.

Kärlek vid första ögonkastet:
Det var verkligen härligt att se de där 2 små!
Så lyckliga de blev direkt när de sågs!
Bara så där alldeles dundergoa och helkära:)
Så mitt Nelsonhjärta, han har det bra i helgen han;)


Så det var en rapport om vad som skett i denna grå
värld den senaste veckan.
Jag har som sagt mest varit sängliggandes men är nu
på benen och idag tar jag själv barnen och far till
Busfabriken i Hbg, det förtjänar och behöver mina gull!

Imorgon är det som sagt fotboll och sen skall stora
hjärtat mitt på kalas och MoL, ni ska tro att vi letat
efter dessa presenterna,haha, men vi har funnit dem,
närmare än vi trodde och jag hoppas han nu inte kommer
få 100likadana sådana där små saker även om det nog
ej varit helt ledsamt utan klart gjort hnm till Kung
på skolan, men vi får se, vi ses imorgon iaf;)

TACK IGEN ALLA NI UNDERBARA SOM TÄNKER PÅ MIG, JAG HAR
VARIT INNE VART DAG OCH LÄST ERA HÄLSNINGAR OCH SMS,
ÄVEN OM JAG EJ ORKAT SKRIVA SÅ MKT SJÄLV SÅ SKA NI VETA
ATT NI HÅLLER MIG UPPE!!:)
SÅ GLAD ATT NI FINNS OCH BRYR ER!