Svårt faktiskt

Jo jag vet att jag rasade lite i mitt förra inlägg,
avslöjade en del saker om våra bråk som inte borde
bli offentliga men ja, jag är arg!

Men arg är svårt att vara på Anders.
Han ÄR inte en elak person.
Bara jäkligt dum...
Hans underbara föräldrar har sopat vägen framför hnm
hela hans liv och han har nog aldrig behövt lära sig
ta ansvar och jag tar det ju så gärna, då blir det ju
på mitt vis, fel av mig men jag har tagit ansvar så
länge så jag tycker ju att det blir allra bäst på
mitt sätt, vilket har resulterat i att han lutat sig
tillbaka och ej gjort ngt alls.

Det är bådas fel.
Det är bådas fel att han saknar så mkt så han går
till en annan, men huh så osmidigt att ej låta oss
flytta ut först, att trampa på det vi har så mkt
genom att låta min lilla son berätta...

Men grejen är att det går ej att hata Anders.
Inte så länge man är här var dag.
Varje dag berättar jag för hnm att vi snart är borta,
varje natt förtränger han det för att vakna på nytt
och göra nya försök dagen efter att lappa ihop det
så söndertrasade förhållande vi har.
Han ömsöm vräker ur sig sådant som jag berättade i
förra inlägget, ömsom försöker vara trevlig för
att han ej vill att barnen skall bli "sånna där
skilsmässobarn".

Jag vet inte hur jag ska få hnm förstå att vi måste gå,
att vi måste för att må bättre alla 4.
Att en separation är det rätta och att vi måste sköta
det snyggt, sånt här skitsnack skadar bara barnen, tro
mig jag vet...
Men när jag då på nytt talar om för hnm att det är vad
vi måste göra, att botten är nådd, inget finns mer att
hämta här, så blir han sådär krypande elak igen...
Säger saker som sårar så hårt för att 5 min senare komma
och vara trevlig och låtsas som ingenting.

Det är svårt.
Jag häpnar var gång över hur lite han lever i samma
verklighet som mig, men ändå går det ej att hata Anders.
Han är ett barn, ovetande om vad hans konsekvenser blir
av hur han agerar och sårar folk, ändå god i hjärtat och
en väldigt rar person, när man ej står hnm för nära.