Tomhet

Usch nu är jag farligt nära avgrunden.
Står liksom med tårna och vippar lite över kanten.
Känner depressionen jag så stolt hållt på stort
avstånd under allt detta börja få grepp om mig.
Smyger sig på, grå och lömsk.

Vänder jag mig om ser jag mina barn som faktiskt mår
helt ok, tur att storgull har sin skola, hur lillgull
mår vet jag faktiskt inte riktigt, osäkert, han har
blivit betydligt kramigare och kärleksfullare som
om han vet att jag behöver det, men hur han känner själv
är svårt att nå in till.

Huvudet är aningens bättre idag, nu är det mest
illamåendet som håller mig i sängen.
Och tristessen.
Ledsamheten över att allt är som det är och tyngden
i att inte kunna ta sig för ngt.

Aldrig varit så här nära.
Måste orka vända mig åt rätt håll.

Det som föst mig så nära depressionen är samtalet jag
hade med pappan igår.
Jag försökte få några svar ur hnm hur han tänkt sig
framtiden redan kvällen innan men han svarade bara tomt
att han visste ej.
Vägrade bry sig eller svara.

Han fick en dag att verkligen fundera på vad han tänkt
sig med Stina, barnen och allt.
Som svar fick jag att han skulle ut och fira med jobb.
Jo.
Med henne.
Han säger att de ej har kontakt men jag trodde ej de
hade det från början och hans sätt talar för sig själv.
När han väl var hemma så var det ungefär samma svar
som kvällen innan.
Inga alls.
Han skiter i vilket.

Det är så sorgligt.
Att alla dessa år, våra underbara barn, vårt liv, att
det inte betyder ngt för hnm längre.
Han är helt blank.
Tom.
Totalt nollställd inför det faktum att han inte kommer
ha ngn familj hos sig snart.
Han har kanske andra planer...
Jag når inte in, jag har ingen aning.
Jag är inte del i hans värld längre.
Det är så tomt.

Jag kan inte ta mig för ngnting.
Hemmet eller resterna av det ser hemskt ut.
Jag vill inte ha ngn här.
Vad skulle det tjäna till.
Allt är en röra.
Jag orkar inte.
Vill inte.
Varför kan han inte bry sig om oss?!