Totalt misslyckande

Oj vad det börjar bli mörkt.
Vintern smyger sig på.
Att traska omkring på morgonen i kolmörker,
köra bil och önska att man fick köra i 40 och ha
hellyset på på motorvägen, huh, snart är vintern här.

Att sitta i ensamheten och tystnaden på jobb är välgörande.
Ett ställe man kan få undan, skapa sig kontroll.
Världen rämnar under mina fötter.
Ingenting är som det skall och mitt inre strimlas i smala
remsor, bit för bit bryts jag ner.
Ett hjärta krossat, illamåendet och ångesten nära att
bryta igenom var dag.
En spricka i min fasad har jag lagat på mitt duktiga vis,
mitt yttre lika kallt som vanligt.
Våga inte krama mig.
Våga inte säga att det ordnar sig.
För det gör det inte.
Jag har gjort alla misstag man kan, nu står jag här och
får ta konsekvenserna.
Livet kan inte bara passera, det måste tas itu med.
För många inblandade.

Mitt inre går itu.
Jag skulle vilja bli omhändertagen, vyssjad som en baby
och få ngn till att ordna allt detta jobbiga så jag kunde
sova mig igenom det.
Men det går inte längre att lägga sig ner på golvet och gråta.
Jag är ju mamma.
Jag har barn jag måste vyssja.
Barn jag måste sätta först.

Ett liv väl levt?
Så stod det i min väninnas dödsannons, hon som fick 2 år mer
att leva än jag levt nu.
Ett liv i rättrådighet och lycka, ett liv väl levt.
Jag har lekt mig igenom mitt, ej växt upp.
Dr Jekyll och Mr Hyde.
Åh vad jag önskar att livet inte vore så här!!!
En trasa.
Jag mår ärligt talat inte bra.
Kan inte se hur jag skulle kunna göra det.


Men i helgen blir det partaj iaf:)
Skall bli mysigt.
Jag kan inte tänka på detta andra, det klarar jag ej.
Det blir många pärlplattor för att fokusera på annat,
sitta o mysa och prata med barnen.
Det är härligt att kunna prata med dem så mkt som vi
gör nu, de vill så gärna berätta om vad de gjort under
dagen och jag insuper deras ord som ren lycka:)

Dagens: