Det gör så ont

Jag är så ledsen att jag kommer med ett till
gnälligt inlägg, jag som inte tycker om sådana
själv, visst förstår jag men min blog har blivit
ett träsk, utan glädje, enda källan är ni som
stöttar mig.
Jag är ju i grund och botten en stark och positiv
person men nu handlar det ju inte om mig i första
hand, utan så många andra.

Faktiskt gör det väldigt ont.
ALLT är ju inte dåligt och att vi bor ihop
fortfarande är av praktiska skäl, vi har
liksom ingen annan stans o ta vägen som skulle
kunna funka.
Jag kan inte göra annat mot barnen än att stanna.

Men han försöker så mkt.
Och ofta får han mig tom att skratta.
Nätterna är annorlunda, vi ligger där på varsinn
sida av sängen, jag kan inte sova, tårarna bränner
och jag vet inte hur jag ska lösa detta.

Visst måste vi separera.
Men jag vill inte!
Men det är så att det inte funkar, har inte gjort
på länge och detta var bara beviset på att det inte
gör det eller kommer göra.
Allt blir ju bara sämre.

Vi har gjort så många misstag båda två.
Jag har säkert gjort allra flest.
Jag förstår hnm på ett sätt att han gjort som han gjort.
Han säger att han saknat ngn att skratta med, som lever,
som vill kramas...
Men vi har ändå på ngt sätt försökt att hålla ihop vår
lilla familj, mot de många odds vi faktiskt har emot oss.
Men det har gått för långt...

Tänk att alla mina drömmar är krossade.
Jag är inte personen som drömt om ett rosa sagobröllop,
det som jag alltid fantiserat om är trygghet.
Nej, det har jag inte haft.
Jag är ledsen mamma och pappa men det har alltid fattats
ngt och det är vad jag har önskat ge mina barn.
23ggr har jag flyttat i mitt 30åriga liv.
I detta huset har vi bott i 4år.
Är det lätt att inse att jag aldrig kännt att jag hört
hemma ngnstans?
Aldrig riktigt rotat mig eller platsat.
Det är verkligen inte ett liv jag önskar mina barn.
Det är tufft.

Nu kommer jag ta ifrån mina barn den där självklara
grundtryggheten som de förtjänar att ha.
Jag har själv satt mig utanför samhället igen, för hur
många singelmammor i min ålder tror du det finns här?!
Nope.
Detta är en trevlig liten by.
Jag vet att det inte kommer bli detsamma på ngt sätt.
Alla mina vänner som har barn är par, skall jag umgås
med dem är jag femte hjulet, det vet jag, det känner jag.
Hur blir det på semestern?
Vad ska vi göra, vem skall vi resa med?
Jag o barnen?
...kommer vi överhuvud taget ha råd att göra ngt?!

Måste man liksom ha en karl för att platsa?
Det verkar så.
Annars kommer jag alltid vara utanför igen.
Visst jag hade kunnat flytta in i stan för att liksom
mer smälta in, där finns fler som jag, men jag har ett
val, mitt liv eller barnens.
Och det är ej så svårt.
Jag vill verkligen inte ha ngn ny man i barnens liv.
Schas schas schas!!!
Det finns ingen som skulle acceptera dem så mkt som
en riktig far gör och ngt annat skulle jag ej fixa,
barnen kommer ju först.
Jag är ej lätt att leva med...
Dessutom skall jag ju bo med min mor.
Visst, jag har en dröm om en liten kotte till, det
tänker jag ej sticka under stol med, det hade varit
en liten dröm det...
Men, bah, det skulle ju vara så långt in i framtiden
så mina egna små gull skulle vara alldeles för stora
för syskon, så det känns ej lönt.

Men jag flyttar iaf inte långt.
Jag tar ej ifrån barnen allt, deras vänner och allt
de känner till, det har min mor hjälpt mig med så
jag med hennes hjälp kan bo kvar här.

Men jag kommer sakna så mkt.
Allt det där självklara man gör som familj.
Som inte är ngt särskilt men så mysigt.
Fy vad det här kommer bli hemskt!!!
Så sablans sablans tomt...
Faktiskt kommer jag sakna hnm hur mkt som helst.
Ja Anders som person, trots att det blivit som det blivit.
Det är ju vi som sett våra söners första steg ihop.
Gråtit av glädje de första gångerna vi fick träffa
våra mirakel, delat vardagen.
Försökt...
Men ibland går det ju bara inte.
Det känns som vi skyndar på lite för fort fortfarande.
Men kan man vänta längre, och vad ska man vänta på?
Det funkar inte!
Har inte gjort på mååånga år, varför ska vi fortsätta?
Men han vill ha mig här.
Kanske av vana.
Han skulle säkert få det bättre med ngn annan, så mkt
enklare för hnm, jag tror ej killar tänker på samma sätt.
Han säger dock att han vet att han inte kan få bättre
än mig och på det hela är det väl så eftersom vi har
våra små gull ihop, men det ska väl vara ngt mer?
Ngt som jag tydligen inte kan ge hnm.

Vet ni, idag måste jag traska ut i verkligheten.
Min lilla son har förklarat att han har en dröm han
med...
Han sa just så, att han det är hans dröm att ha MÅNGA
Pinderägg! (som han kallar kinderägg och vi rätta hnm
inte när det är så sött;)
Han berättade även att utan Pinderägg kan man dö...
Och det vill jag ju inte.
Så det är bara för mig att krypa ur mitt tycka synd om
mig själv skal o åka o handla lillsonens sina ägg.
Storgull är med pappan o åker cross.
Jag behöver dessutom nyponsoppa, mitt nya elexir.
Detta kanske ni ej tror på men jag kan ej dricka te!!!!
Har ej gjort på 3 veckor nu...
Kan ej dricka varmt, ej äta ngt tjock, soppa på sin
höjd annars bara kalla saker, och som sagt, märkligt
nog inte te som jag annars drack 2-3liter per dag av.