Företagsam

Igår var jag på utvecklingssamtal för lillhjärtat.
I år fanns det inte så mkt att säga om hnm,
förutom det vanliga, att han är mkt företagsam...
Och gällande mitt lilla gull har det ju alltid varit
både på gott och ont.

Han är ju så snäll och go och alldeles alldeles underbar,
och så är han ju också ett litet frö.
Visst är det hnm de skall fråga om alla pennor på
avdelningen plötsligt är försvunna.
Då talar han glatt om vart de finns och vad han har
kommit på för ngt spännande trick med dem.
Pennor kan man ju använda till så mkt.
Det händer ju en del kring min lille son, alltid gjort.

Iövrigt var de glada över den stora språkutveckling som
skett bara under det senaste året.
Förra året var det ju stor oro, pedagog kallades in och
sonen min skulle utredas.
Jag bad dem ha tålamod, han är bara envis, lever sitt eget
liv i sin värld och tar det i sin takt.
Och det har det ju gjort.
Evigt tragglande med sagoböcker, bokstavsböcker och sånger
om kvällarna har också gjort sitt, men det har ju varit
en mysig inlärning.

Men skånsk, det är inte mitt lilla gull inte;)
Han har självklart ett eget språk också.
Ngn stans mittemellan en skånsk far och bror och en
småländsk mor.
Såklart, annat var ju ej att vänta.

Vardagen flyter på även för oss.
Ångest inför en flytt som närmar sig med stormsteg.
Inte har jag börjat packa...
Huset får mig att må dåligt.
Flytta har jag aldrig gillat.
Men snart kommer det bli bra, lugn och ro i vårt lilla
hem, det längtar jag efter mkt.


Nya situationer uppstår och en person i min närhet blev
överraskad över att jag kunde vara blyg.
Jovisst är jag kaxig, självsäker och faktiskt stark.
Och lägg därtill gammal och vis också;)
Haha.
Jag har inga problem med att lära känna nya människor,
eller att låta dem lära känna mig.
Till en viss gräns.
Alla har vi ju en fasad och tar sig ngn innanför den
så kan det plötsligt bli osäkert.
Men man gör ju ett val, man kan vara den kaxiga och
inte släppa personen särskilt långt in, behålla sin
självsäkerhet, eller våga chansa.
Hoppas.
Visst kan personen då såra lättare men det är ngt
som man får ta, stenfasaden håller ju ute lycka också.


I lördags kom min far ner från Småland och vi var
ute och åt, mamma, pappa, lillasyster och jag.
Hur många år sedan var det?!
25?;)
Riktigt riktigt trevligt var det iaf, tack pappsen,
det gör vi absolut om snart!
Lilla syster yster och snälla far min:



Innebandy hann vi också med igår.
Jag får erkänna att jag inte riktigt har så stor lust
för allt det här vardagliga, minns ej när jag ens var
och handlade sist men jag har ju fyllt i frys och kyl
så på ngt sätt måste jag ha handlat mat ändå:)
Innebandyn är jättetrevlig att se på, sitter där bland
de andra trevliga föräldrarna och småpratar, våra yngre
barn springer omkring och gör vad de kan för att fastna
bakom ribbstolar och välta innebandysarg.

Igår hade jag dock lite för många egna tankar.
Med skön musik genom headseten från telefonen satt jag
där i min egen lilla värld, full koll på båda sönerna
för det mesta men inte jättesocial.
Fler förändringar kommer.
Både bra och dåliga.
Men jag tror det finns en hel del som kommer att ändras
till det bättre, jag/vi har nog en del att se fram emot!