Höst

En falsk hemkänsla sprider sig med den persikodoftande
tvätten som hängts på tork.
En av de dofter jag förknippar med tillfredställelse,
barnens smutsiga kläder är väck, sussande söner och
kvällen är min i lugn och ro när man fått undan.

Men lugnet finns där inte, huset är tyst och kallt
och inte på ngt sätt hemtrevligt.
Kaos råder på alla sätt.
Länge sedan det såg ut som ett hem.
Länge sedan det kändes som ett hem.
Nu är det bara en hållplats.
Starkt förknippat med pina.

Alltid plastpåsar packade med kläder ifall att...
En dag i taget.
Svårt att fokusera.
En ständig ständig kamp.

Ingenting är som förut, kan heller inte bli.
Kanske kan ngt gott komma ur allt detta onda.
Om jag lindar in barnen i tillräckligt mkt bomull,
låtsas inför dem så borde de skyddas iaf.
Jag är den som alltid klarar mig.
Även om jag börjar bli ganska trött.

Om huset hade varit fint och städat, då hade det varit
svårare att lämna det också, nu stöter jag bort det
och stänger det ute, visar att jag inte bryr mig om
det, just för att jag älskar det så mkt.
Har älskat.
Det har varit så viktigt.
Nu får inga sånna tankar finnas.

Hemlös, rotlös.
Ständig ryggvärk av mammas bäddsoffa där jag bor för
det mesta då kaoset blir för starkt.
Då barnen måste flyttas från verkligheten för att om
möjligt ej ta mer skada.

Mer saker har hänt.
Mer skrämmande än jag ngnsin kunde tänka mig.
Sliter allt itu.

Det är tungt att inte komma upp, att ligga ner och
tro att nu kanske ngn slutat sticka nålar i min
voodoo docka och så kommer det ännu en och ännu en
nål, djupare än de förra.
Att det aldrig har ett slut.
Det är så skrämmande saker så man får ta ett steg
tillbaks och låtsas att det händer ngn annan för
att orka ta sig igenom dagen.
Sånt här kan ju inte hända en själv.
Jag kan inte få orden över min mun.
De som fångat mig i chock vet, men de kan ändå
inte komma nära att förstå hur detta känns.

Bara på med den glada fasaden, min torra humor
hjälper mig att stänga spökena ute.
Fokusera på det som är trevligt.
Sätta barnens skyddade glädje främst.
Förklara, prata, linda in och ge hopp.

Mitt liv är ej det hemskaste.
Många har det så mkt värre.
Jag ska ju klara detta, det är ingen tvekan,
men väntan känns ibland lite lång och hotar att ta över.
I min bubbla är detta dock väldigt omvälvande.
En sån skräck så skulle det fasansfulla ske så
ser jag inte ens att jag skulle klara mig.
Inte ens jag.

Stänger många ute, jag vet.
Hoppas att de som känner mig förstår och ger mig tid.
Visar att de är mina vänner och inser att jag ej
gör det för att de är mindre viktiga, utan bara för
att jag inte har ork.
Det tar så mkt energi att ta sig igenom detta.
Orolig för hur kall och hård jag ska behöva bli.
Klart att ingen kan förstå.
Det här är ju det värsta som kan hända i min lilla värld.


All kamp vareviga dag, viljor, tårar bråk.
Kämpa så man mår illa.
Barnen i bomull.
Kapar bit för bit av mitt jag, fyller det med cement
för att orka låtsas.
Så skönt att få gå till jobb och få låtsas.
Jag som tycker så mkt om att vara glad.
Satt idag på ett möte på mitt arbete, trött och kunde
inte fokusera på det viktiga som sas.
Nätterna är fyllda av ångest och för lite sömn och
faktiskt då så önskar jag att ngn fanns där för att
dela tystnade med mig, inga ord, bara närhet.
Men huh, då kanske det krävs känslor, det törs jag
inte unna mig att känna nu.
Tänkte på människorna i rummet, så olika, så underbara.
Ingen där är en person som stjäl energi, bara ger.
Olika åldrar och så grymt skön humor, jag är lyckligt
lottat som hamnat bland sådana små pärlor.

Jag hoppas inte det kommer en nål, den sista, en sådan
som gör att bubblan jag skapat spricker.
Att den sista gör att jag ej klarar mer.
Det är mkt nu, det är nära, men det ska gå.


I helgen bodde vi hos min mor.
En liten lägenhet med en stor park utanför:)
Håll till godo:
Storgull fann ett STORT löv!


Lillgull fann en STOR pinne, den skulle han absolut
släpa med sig.
Lika envis som båda sina föräldrar.


Skåne.
Här gör man inga snöänglar...


Underbara älskade du.
Så stolt jag är över att jag får vara din mamma Oliver.
Tack!


Nej.
Lillgull bygger ingen koja.
Han bygger en grill.
Han tyckte vi skulle tända på och grilla korv.


STOR fotbollsplan!:)


Lillhjärtat mitt försöker se farlig ut...


Mitt liv.
All min kärlek.


...17 november?!


Mina små pussgurkor:)



Glad att ni finns där ute, att ni bryr er!
Vänskap behöver jag mkt just nu, det är ni som
fångar mig och håller mig uppe, så ni vet det!
KRAMAR OCH KÄRLEK!!!