Jag och Lindsey Lohan

Hej det är jag...
"The president of people with crappy lives"

...undrar om jag skall byta hela min lilla "logga"
"ila fångar dagen" till det istället bara för att
det är så slående...?!
Nej det var faktiskt lite humor, tro det eller ej,
jag ser mig ej längst ner men en olycka kommer ju
sällan ensam sägs det, jag verkar ha fått ett
helt stim.

Jag har ju varit försvunnen ett tag.
I måndags jobbade jag, gick ok men jag åkte tidigare
hem för att hinna hämta ut recepten jag behövde på min
medicin.
Vad händer då, i min värld?!
Jo när jag kör hem i ösregnet på motorvägen så tappar
jag en vindrutetorkare.
Såklart.
Den hänger fast men om jag viftar med dem vilket det
är stort behov av så repar jag ju rutan.

Jag får köra så en stund och sen svänga av och försöka
få på den med resultatet att jag bryter sönder den
istället.
Såklart.

Försöka köra vidare till en mack och köpa himskans dyra
men säkert jättebra vindrutetorkare...

Allt detta och lite kaos till gjorde ju såklart att jag
ej hann hämta ut medicinen på måndagen.
Såklart.

På tisdagen var jag liksom lite tvungen att ta mig till
jobb, frossa och grym huvudvärk.
Jobbade till ca 14 sen hem, hämta recept och piller,
knapra i sig full dos och sen i säng.
Sen blev jag bara sämre och sämre......

Ringde Vårdcentralen som sa åt mig att direkt åka till Akuten.
Fick vila lite för att överhuvud taget kunna orka sätta
mig i en bil men till slut fick jag ringa svärfar som
körde mig in.

Väl inne gick det ganska snabbt först.
Undersöktes och lades på bår.
Sen tog det timmar.
MÅNGA timmar.
Och jag blev sämre och sämre.
Sen när min mor kom för att se hur det stod till med
mig så var det precis när jag fick komma till Neurologen
då var jag så dålig så jag frös, svettades, var helt
väck och bara ville ha medicin för jag visste att om
ingen gjorde ngt så skulle jag snart börja kräkas också
och då skulle huvudvärken bli ändå värre.
Men såklart gick det så långt så jag hamnade där också.
Kunde ej röra mig, inte prata ingenting utan att kräkas,
inte ens lyfta huvudet från britsen men hade ju en sån
där spypåse som tur var.
Fy som jag mådde.

Väl på Neurologen undersökte de mig igen och gav mig
fortfarande ingen smärtlindring alls.
De gav mig medel mot illamåendet som verkade efter ett
tag som tur var iaf.
Det visade sig att jag var förgiftad.
All medicin som läkaren på vårdcentralen ordinerat mig
och som jag tyckte var ganska så saftig dos VAR också
på tok för mkt så nu fick jag hamna på rening.
Alla gifter ut ur kroppen och jag får fortfarande inte
ta ngn smärtlindring.

(Detta var min dos jag tog 4ggr per dag, totalt 30
tabletter per dygn... Detta har inte min lever mått
så bra av utan är rätt kass nu)


Kom hem igår med strikta regler att jag måste vila,
ta det lugnt och sova mkt.

Hur lätt är det när det första man gör är att följa
sin intution efter att ha frågat mannen flera ggr
om han har ngn kontakt med sin lilla lilla Stina,
går och kollar hans mobil som han "glömt" ute i bilen
och hittar deras sms?!

Hur bra sover man då?!
Jag har knappt sovit en blund och huvudet känns som
cement.
Jag är så arg så jag kokar.
Så besviken.
Han lovade!
Men ändå kunde de ej hålla sig ifrån varandra.
Han ville ej bryta kontakten för att ej göra henne
ledsen.
Sånt skitsnack.
Jag då?!
Om jag blir ledsen kvittar det?!
Och varför skicka sms kl 20 på kvällen till varandra?!
Då är det ju ganska så struntsamma om jag får veta eller
ej känns det som...
Noll respekt och jag är visst bara skit.

Jag orkar inte det här.
Jag går lite i bitar och vet ej vart jag ska ta vägen.

Det är tur jag har underbara barn och familj,
fantastiska vänner som skriver så otroligt fina
och snälla inlägg till mig och peppar så mkt!
Ni ska tro att jag tar åt mig och tänker på er, även
om jag inte orkar kika in så mkt till er just nu så
ska ni veta att era ord verkligen värmer!

Massor massor massor av kramar!!!