Slutgiltigt

Ringsignalen ekade högt i det tomma huset.
Inga gardiner som dämpade ljudet.
Det skar genom rummen och mitt lika tomma
inre och känslan av att det ringde i evigheter
infann sig.
Jag svarade inte.
Det var ej mitt hem längre.

En smärtsam och slutgiltlig påminnelse om att jag
och det som var mitt inte hörde hemma där längre.
Jag tog tyst min sista väska och gick ut genom dörren
för att lämna huset och mitt gamla hem en sista gång.

Att köra därifrån, den välbekanta vägen och se de hus
man passerat flera ggr varje dag som nu inte var ens
hemväg längre, kändes mkt märkligt.
Aldrig sett husen på samma sett.
Människorna som gick där inuti, välbekanta.
Mina grannar.
Jag är inte del i deras värld längre.


Tomheten byttes snabbt med värme och glädje då jag närmade
mig vårt nya hem.
Det lyste i fönstrena och då jag steg in så hörde jag skratten
från mina älskade som dukat upp så fint på en kartong och satt
och åt middag, kaminen spred sin varma hemtrevlighet och jag
ställde mig bara och såg på dem, mitt hem, min familj.
Lycka!
Detta kommer bli bra.
Riktigt bra.


Jag är så tacksam för mina underbara nära som hjälpt mig
såå himla mkt i veckan!!!
Tina som funnits där var dag och packat och packat.


Söta Albin som underhållt oss och fiskarna:)


Jakob som roat mig och flexat muskler;)


Med nyvunnen kraft trots all evig packning och en kropp som
värker i varje muskel och en elak förkylning så tog jag ett
rejält tag och organiserade lite så vi fick lite ordning.
Efter MKT letande hittade vi alla 4 bordsbenen, vi hade ju haft
hjälp av Linda, Håkan och barnen att bära in så sönerna våra hade
lagt det de kunde bära precis där de tyckte att det passade,
men bordet kom på plats och lite pynt också:)


Sönernas leksaker, det viktigaste, i deras lilla mysiga rum
fick också lite ordning.


Och min barbiehylla;)
Mina parfymer hittade jag och ställde upp,haha, urtjusigt.



Idag var det ju Luciatåg på lillgulls dagis.
Min söta pepparkaka och underbara storson byggde
lite med kapla stavar innan det var dags att ta plats.


Min annars så blyge lilla son underhöll oss alla.
Blygheten var som bortblåst denna underbara morgon och
han sjöng högt och glatt.
Klappade händerna och dansade för fullt.
Jag tror han mår bra, det kändes så:)
Rätt som det var så traskade han även fram i mitten
av alla barn och kikade lite på ljusen, totalt oblyg:)


Lussebullar, pepparkakor, kaffe och glögg kl 7 på morgonen:)


Fina Frida frisör, vi kan inte skjuta på det längre.
Jag får ta och leta mig upp till Helsinborg, men du vet
ju hur "väl" jag hittar där uppe i trakterna så det tar
emot rejält,haha.
Sönerna MÅSTE klippas OMG!
Hahhahaa
Säg till när du har tid:)
Söt pepparkaka har jag annars, munnen full av lussebullar;)


På jobb väntade en stoor chokladkartong;)
Jag är ju som bekant fruktansvärt mutbar:)
En bra dag.


Och vad har jag lärt mig denna veckan?
Förutom att jag är omgiven av totalt underbara människor?:)
Jo, att inte flytta i högklackat.
Det skapar lite extra smärta.
...det hjälper visst inte att färga håret mörkt, blondheten
går visst aldrig ur;)
Puss!


Kramar och kärlek i mängder till er alla!!:)