Till minne av Johannes

Hemkommen.
Efter ett sista farväl till Johannes.

Har fått lov av Ylva att berätta om vad som hänt
och de som inte har plats i sitt hjärta för sorg
just nu bör ej läsa längre, för sorgesamt är det,
även om helgen ändå har varit otroligt kärleksfull
och vacker.

Detta är en resa som för mig känns som en evighet,
inte en helg bara, det blir därför ganska långt.

Jag vill ge er en helhet av helgen, inte bara en bild,
utan försöka få er att se hur mkt kärlek det kan finnas,
hur älskad Johannes är och hur underbara människor han
fick lyckan att omge sig med.
Så är bilderna underliga så är det för att försöka få
er att förstå.

Fredag 8 jan.
Vaknade i Stockholm.
Fortfarande mörkt ute, natt, ångesten gav mig ingen
ro att sova längre.
Så otroligt rädd och ensam, dagen borde ej finnas.
Traskade på Sthlms gator en timme för att vara ute i
god tid, ville ej missa tåget, ej missa att få säga
adjö till Johannes en sista gång.


För idag var det dags för familj och vänner att
samlas för att göra ngt overkligt.
Säga farväl till ngn som om allt vore rätt, skulle
finnas där levande och varm bredvid oss istället.

Men den 9e Januari skedde ngt fruktansvärt.
Hela livet tog en helt annan vändning och dagarna därefter
har liksom ej varit verkliga, dimmiga.
Johannes Lönn försvann från detta livet.
En tragisk olycka.

Johannes föddes 9 april 1986.
Hans sista levnadsdag blev den 9 Januari 2008.


Den värsta smärtan är ju inte att gå bort, den
värsta smärtan är ju att finnas kvar.
Hans föräldrars smärta, hans syskon.
Johannes kommer alltid vara min familj.
Tillhöra de närmaste.
Hans mor är min andra mamma, har alltid funnits där.
Detta går ej att föreställa sig att det är verklighet.


Begravningen var så vacker.
Johannes närhet var påtaglig.
Inte ledsam, han skrattade åt oss.
Lade sin hand på sin mor, strök henne över kinden.
Skrattade åt sina vänner som samlats.
Han var nöjd över dagen.
Det är jag alldeles säker på!

Minutrarna innan kyrkklockorna skulle börja slå och
slutet skulle börja var så långa.
De var de mest smärtsamma.
När sedan klockorna uteblev och 2 av Johannes favoritlåtar
började spelas så var allting så perfekt.
Kärleken så nära och det kändes så bra, ändå.


Så många av hans vänner var där.
Klädseln var valfri, de klädde sig som Johannes skulle ha
gjort.
Det var så härligt att se.
De fanns där för honom och för varandra.


Farvälet i kyrkan tog 1, nästan 2 timmar, men hade
gärna fått vara längre.
Det går inte beskriva känslan, så sorgsen, så vacker,
så full av kärlek.
Hans storebror Johan och 5 av hans närmaste vänner
bar hnm ut när begravningen var över.


Det var vårt farväl.
Adjö Johannes, du finns alltid i våra hjärtan, du
finns alltid här, det vet vi!
Du skrattar ler alltid, har fullt upp med att finnas
där och se till de som saknar dig.
Du finns bara runt hörnet.



Kortegen som följde efter bilen där Johannes åkte
var enorm.
Människor stannade och stirrade, det var pampigt.
Johannes är älskad, många ville ära hnm.


Hans underbara vän Anna, en av hans 3 mammor, tillsammans
med sin Ylva och min egen mor.
Herman och bästa vän Otto.


Lennart och Robin gav oss så många skratt, vi
grät och skrattade allihopa om vart annat.
Det var en viktig dag.
Johannes hade inte velat ha dagen annorlunda.


"Lycka är att ha en alldeles egen blå hink".
Förklaringen till det gav många skratt.
Hinken fick hans mor, Ylva av hans vänner, så fina
vänner som Johannes var omgiven med är få förunnat.
Den värme och kärlek som kändes var så enorm.
De finns där för hans familj, slutar ej besöka eller
pyssla om.
På kvällen kom sms där de tackade för äran att ha fått
bära Johannes ut ur kyrkan.
De var så stolta och glada över sin vän.
Texten på hinken hade Johannes på sin Lunarstorm sida,
(som nu är en minneslund)
historien var lång och en av de många skrattfyllda som
gavs den dagen.


Platsen där Johannes skall vila.
Tillsammans med sin storebror Erik som föddes och
gick ifrån oss 1989, efter bara en månad i livet.


Johannes och mamma Ylva som han så gärna kramade
och pussade på.


Med storebror Johan på julafton.


Lillasyster Emma med Johannes hund Tippen, hans far
Sven-Gunnar är de till vänster.



Stolt Johannes har tappat sin första tand:)


Det sista fotot, togs helgen innan det hände.
Det stod även på kistan.
Johannes Lönn, du lämnade oss alldeles för tidigt.



Helgen har varit så vacker.
Det som omgett oss förutom sorgen har varit kärleken.
Hans nära har funnits där hela tiden, strömmen av folk
har varit enorm, skratt och tårar.
Själv känner jag mig som en disktrasa, urvriden med alla
känslor utanpå.
En längtan att snart åka tillbaka till dem.
Dessa fantastiska människor som finns i Johannes liv.
Det livet han hann leva var ett liv väl levt.
Han dog lycklig.
Han är älskad.
Vi saknar dig Johannes, du fattas oss.