Saknade

Står alldeles stilla.
Utan att våga ta ett andetag.
Tyst.
Avvaktande.

Vågar inte känna.
Har känt för mkt.
Har ingen ork för mer.

Ser ingen anledning till att våga.
Djupt nere just nu.

Jag den glada.
Som älskar livet!
Älskar att leva.
Njuta.
Skratta.

Är ej där.

Vågar ej se åt ngt håll.
Har valt bort.
Vill ta ett steg i taget uppåt.
Lämna mig själv.
Att känna är en lyx.

Vill bara ta mig igenom.

Saknaden är enorm!
Efter mkt.
Mest efter de som är hälften av mig.
De som är orsaken att jag tar mig fram.
Men också orsaken till min oro.
Utan dem vore jag odödlig.
En häxa defenitivt.

Just nu är jag bara trött.
Ledsen.
Ej den jag önskar vara eller som de känner.
Vart andetag utan dem sliter i mitt bröst.
Tårarna bränner utan dem.

VARFÖR ska jag vara utan dem?
De är komna ur min kropp.
Ur mitt liv.
Jag har skapat dem.
Burit dem.
Älskat dem.
Långt innan ngn annan fick känna dem.
Varför måste jag plågas utan dem?

Gör jag rätt?
VAD är rätt?

Andra saknaden är slösaktig.
Det är att unna mig ngt.
Ngt som bara vore för mig.
Att vara viktig för ngn.
Få ge ngn allt.
Få skratta för att ngn gjorde mig lycklig.
Det kan inte finnas i min lilla värld.
Det får jag ej ihop.
JAG får ej finnas.
Inte när det gäller känslor.
Då är det de som gäller,de söta älskade.
De minsta, finaste.
De som jag lever för.
De är allt.

Får fokusera.
På de där små.
De som är så stora.
Viktiga.
Älskade.
Enormt.