Skumt.

Vaknade skrämmande tidigt av ett otäckt ljud.
Försökte slå det ifrån mig men insåg att det var alarmet,
dags att gå upp.
Ouff.
Trött som om jag aldrig sovit.
Förvirringen var total.
Tassade omkring och hade absolut ingen aning om vad man
gör när klockan ringer.

Teet fick jag på.
Viktigt.
Jag vet att man duschar så jag satte på vattnet och gick
därifrån en runda till.
Just det, man kliver in där i duschen också.
Väl ståendes där med det varma sköna vattnet strilande över
min kropp började jag vakna.
Kom iväg, krockade inte, hann i tid.

På jobb råder lugn och stillhet.
Många semestrar fortf och så hektiskt som det var förra
sommaren är det långt ifrån.
Arbetat undan det viktigaste, läser ikapp mailen.
…kommer ta sin lilla tid, puh!

Men jag är här, jag ligger inte och sussar i min sköna säng
för att strax bli väckt av de där små söta sakerna som är mina
söner.
De som jag saknar så enormt denna veckan som är pappans.

Märklig är dagen.
Mkt mkt märklig.
Jag är här, men ändå inte.

På väg minsann:
(Notera det småirriterade vecket i pannan,
som frågar sig, vart är jag på väg?
Så här tidigt?
Varför?)


På jobb, jag är verkligen på jobb: