Den vackraste stunden i livet var den när du kom

Totalt i mina egna tankar.
Nynnandes.
Leendes.

Gårdagen avslutades tidigt i min stora säng.
Vi såg på Spiderwick och gosade.
Mammans blå slöts ofrivilligt samtidigt som sönernas
och allt hon skulle hinna med på kvällen glömdes bort.

Tiden rusar iväg.
Gårdagen som skulle vara flitig blev ej så utan
tillbringades på allra allra bästa sätt.

Jag var lite nervös för morgonen.
Första dagen efter 7 veckors sommarlov för gullen.
Men icke, mina solstrålar studsade upp, morgonen
gick smärtfritt och sötsmulorna pussade sin mamma
glatt adjö och sprang in och lekte:)
Lika pirriga som jag.



Jag har ett band kring mitt hjärta.
Drar åt och gör det svårt att andas, min kropp vill
dela andetagen med ngn annan.
Nära.

Jag svävar och kan inte landa.
Fortsätter drömma om mannen med gitarren och den
känslan är obeskrivlig.
En dröm, jo, men en känsla jag vill behålla.
Leva i.

Funderar en del kring kärleken.
Den behöver ej alltid vara problemfylld.
Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?
Kan man möta just DEN personen som du hör hemma hos?
Kan det finnas en sådan för var och en?
Man kanske ej möter den, man kanske gör…
Kan man bestämma sig för att det är bra detta och leva
i lyckan, göra ett val och ta mot och medgångar tillsammans?
Kan man bara göra ett val?
Kan vissa saker som känns för bra för att vara sanning,
faktiskt vara verklighet?
Kanske om man möter ngn som är på samma plats i livet
känslomässigt, har samma önskningar och drömmar, samma
förutsättningar.
Jag vet inte om man skall våga tro på sådant.
Men även jag har en hoppfull romantisk ådra;)
Det finns kanske ngn som kan rasera mina höga murar,
som man kan ge sitt allt och alltid.


Man får vänta och se:)
Man kan inte rå över det livet ger.
Bara fånga det, eller låta det gå förbi.
Om ens hjärta är helt och öppet kanske man törs se.
Törs tro.
...ja vem vet:)
Var sak har sin tid.