Smärta

Skratten fyllde mitt lilla hus i går eftermiddag
då sönerna sprang omkring och fotade sin värld
med min mobil.
Vi hade en jättemysig eftermiddag, sönerna fick
den mat de helst ville ha, vi fick de där viktiga
samtalen som jag räknade med skulle behövas inför
helgen.
Mkt gos och en härlig kväll.
Det sista jag sa när vi satte oss i bilen var att
vad som än sker i helgen så ska ni bara tänka på
att mamma älskar er mest i hela världen, att jag
alltid gör det och vad som än sägs så ska ni ej
lyssna utan bara tänka på just det.

Sedan körde vi.
Vad som sedan skedde var en mardröm jag ej ska
gå in på.
Men jag lämnade 2 hysteriskt ledsna barn hos
deras far för att han behöver dem med.
Det mest smärtsamma jag gjort.

Jag har en kniv i hjärtat som inte går att dra ut.

Vad som orsakat detta?
Jag får bekänna att jag träffat en ny man.
Inget förhastat, han är riktigt bra.
En person som är viktig i mitt liv, som är fin och
som jag gärna skulle vilja ha en framtid med.
Han gör mig lycklig.
Så är det.
Svart på vitt.

Men som vackra vargen sa så får man inte vara odelat
lycklig.
Den lycka man får skall vägas mot lika mkt smärta och
sorg.
Varför prövas så?
Jag förstår ej anledningen.

Det jag allra minst förstår är varför barnens ska
behöva lida så…
DE skall ej prövas.
Ingen har rätt att göra dem illa!
Åh, jag skulle kunna slita av mitt eget skinn och
vira in dem i för att skydda dem mot alla fasor om
det på ngt sätt hade hjälpt.

Men det gäller att se på lång sikt.
Se till allas önskan.
Inte bara för stunden.

Det är ett hål i mitt hjärta, kroppen är i kramp
ständigt och magen är ett smärtsamt sår.
De fattas mig.
Borde vara här.
Under mitt täcke i skydd mot allt ont.
Men de kan ju inte stanna där hela livet…
Men jag önskade så att de kunde.

Jag är livrädd idag.


Gårdagskvällen ur kottarnas ögon:




Detta är på intet sätt mer den andres fel, vi
är båda delaktiga i denna röran, det enda jag önskar
är att barnen kunde hållas utanför.