MR avklarad

Jag kunde se hur några av hans blonda hårstrån
vajade i vinddraget inuti maskinen.
Jag iaktog dem länge.
Han låg alldeles stilla.
Rynkade då och då på näsan när det kliade, kramade
handen som jag höll.
Då och då svarade han på de frågor som ställdes i
hans hörlurar, de tysta ord jag ej hörde.

En hjälte.
Så duktig.
Den blå skjorta han fått byta om till vara alldeles för
stor.
Jag sa att han såg ut som en samuraj, då log han lite.
Han var så rädd.
Så mkt otäckt som hänt hnm idag.
Han var rädd från början, nålstick, otäck röntgen som
skulle fota hans huvud.

Men det gick bra.
Redan när vi först anmälde oss i luckan hos den
jättesnälla tanten så fick han en tjock bunt hockeykort.
Dem satt vi sedan tätt tillsammans och lästa i väntan på
att Emla krämen skulle sättas.
Han var nöjd över sina kort, och Emlan gjorde ju heller
inte ont.
När den var på plats gick vi ner i kafeterian och åt korv
och han plockade lite godisbitar i en påse som vi sedan
delade jämt, bet halva bitar av de som de var ojämt antal
av och satt och pratade och läste.



Också när nålen sattes var han jätteduktig.
Leksak även då och han valde länge länge mellan 2 suddi
men valde till slut en liten nalle att hänga på skolväskan.
Sonen var nöjd och lugn.
Ända tills vi kom upp på neuroröntgen och det var dags att
byta om.
Han vägrade.
Rädd som bara den.
När vi iaf till slut blev uppropade så var även de
sköterskorna fantastiska och han fick prova att åka
in i maskinen först och de förklarade allt in i minsta
detalj.
En riddarmask skulle han ha för ansiktet, öronproppar i
öronen och saga som han själv valt i lurarna.
I ena handen höll han en ballong att trycka på så
damerna hörde om han fick panik.
I andra handen min, släppte hnm inte en sekund, min
lilla son i det trånga röret, stilla.
Med de blonda hårstråna fladdrandes i vinddraget.


Det tar en vecka innan vi får svar.
Damen som undersökte hnm sa att hon skulle skynda
på lite så vi fick svar snabbare.
Om det är en bra sak eller dålig vet jag ej…

Nu är det gjort iaf.
Storgull var otroligt duktig!
Jag är så stolt över hnm:)
Min hjälte!
Oron över dagen och väntan på svaren håller mig så hårt
i sitt grepp så jag mår illa.
Man vill inte behöva göra sånt här, det är ju mitt lilla
barn, inte vara ensam om det och absolut ej se hnm så rädd.
Lika rädd som jag är men ej får visa.
Nu får svaren ej visa ngt.
Och jag tror ej heller.
Hoppas.
Om en vecka vet vi och då skall det bara vara över,
och firas med pannkakstårta:)