Tomhet

Det är inte bekvämt.
Inte lugnt och skönt.
Inte enbart härligt att få tid med mannen jag
tycker så mycket om.
Saknaden är för stor och i mitt bröst brinner
längtan efter de där små söta som förtär.
Klumpen jag har i magen står mig upp i halsen.

Men, det är väl en vanesak.
Försvårat av alla de år som de bara varit mina.
de många år jag varit hemma med dem på heltid,
5,5 år som hemmamamma, pappan deras bortrest,
de och jag i symbios.
En gåva.
…ska bara vänja mig.


Lever i en annan värld numera.
Som att vrida klockan tillbaka 10-15 år.
Var på middag hos mina rara svärföräldrar igår.
Stannade över natt.
Fick tom med mig matlåda till jobb, de är så söta.
Overkligt märkligt.
Att sova där med deras son som om jag var 17 år
igen, istället för en småbarnsmamma med hus o jobb.
Börja om från början.
Vet ej hur jag ska känna inför det.
Helt bra känns det inte faktiskt.
Inte dåligt, svärisarna är jättegoa och pojkvännen
min underbar.
Jag har haft tur som funnit hnm, inget snack, vill
uppleva allt med hnm, även om det innebär att resa
bakåt i tiden och känna sig som om man vore med i en
film.
Som sagt, ska bara vänja mig.

Men olustkänslan finns där, den över att detta är
inte mitt liv.
Jag borde vara med mina barn.
Påtaglig.
Skriker inuti mig.
Så overkligt detta livet mot det familjeliv jag levt
så länge.

Men inte kan jag göra ngt annorlunda.
Jag hoppas jag en dag får vara familj med Kärleken,
då vore livet perfekt.
Men det är ej imorgon, vägen är lång och den tid jag
är med hnm njuter jag, enormt, även om smärtan och
saknaden finns där.
En vanesak.
Ngt jag ej vill vänja mig vid.
Men måste.


Helgen innebär för mig jobb som alltid mina
barnlediga helger.
Däremellan lugn med Kärlek och härliga Ylva och
Emma som kommit ner från Småland för att träffa vårt
nya lilla mirakel i familjen, Ida:)

På måndag får jag åter se de där små fina, en dag
kommer de till mig, men är åter nästa helg.


Önskar er alla fina en riktigt härlig Oktoberhelg!
Kramar!!!