Hål i mitt hjärta

Halvvägs till jobb överraskades jag av solen som
sken starkt och vackert.
Att återse den efter att den lyst med sin frånvaro
så länge gjorde mig inte glad, inte alls.
Att den bländade mig där, emellan Lomma och Lund
betydde att jag var sen, ruggigt sen och inget
kunde få mitt svarta moln att försvinna.

Halsen sved av en begynnande förkylning som måste
motas bort och av att ha tappat kontrollen i bilen
och skrikit på sönerna för att de återigen inte gjort
som jag sa denna morgon så jag var sen igen.
Deras fel egentligen?
Nej.
Och jag visste det, om jag varit konsekvent och
tydlig med hur morgonen skall vara och vad de skall
göra så hade det ej blivit så här.
Om jag masat mig upp då klockan ringt och hunnit
göra vad jag skulle på den tid jag avsatt för mig
själv, så jag ej behövt fara omkring på den tid som
i planeringen var gullens och jag ist kunde ägnat
dem den tid de behöver på morgonen och ej behövt
jaga på.
Så trött.

Då jag lämnat den första tysta sonen på hans dagis
och satt mig i bilen där den stora sonen satt ensam
och lyssnade på radio hör jag från baksätet ett tyst
”förlåt”.
Det skar i mitt hjärta.
Han hade tagit skulden jag lagt på dem.
Jag var så stressad och så trött.
Hade redan i tanken klivit in i de problem vi har
på jobb och ångesten för dem blandat med en viss oro
för framtiden gjorde mig ur balans.
Jag skrek på de jag älskar mest för banala saker som
mer var mitt än deras fel och sitter här med en stor
klump i magen av ledsamhet för att ej få ha dem nära,
för att jag ej just i denna stund när jag behöver det
så mkt får vagga och vyssja dem, får be om ursäkt för
att jag betett mig så hemskt.
Förklara, ta skulden ifrån deras små sårade hjärtan.

Skulden som är min i det att det är min roll att
vägleda dem, tydligt.
Skulden i att jag borde vetat bättre i mkt.
De är så små, så små.
Älskade.

Vissa dagar är grå, hur mkt än solen skiner.