Ensamhet

Jag välkomnade min saknade vän med öppna
armar och vidöppet hjärta ikväll.
Alldeles för lång tid hade förflutit sedan
vi sist fick dela en kväll tillsammans.
Bara vi i det stilla varma huset.
En njutning.
Underbart.

Tystnaden finns där fastän min musik fyller
huset med mjuka toner.
Stillheten.
Värmen från brasan.

Ensamheten, oh gud som jag saknat den.
Att bara få vara en kväll.
Jag kan ej sluta le.

Vi är duktiga mor och jag, det funkar men
vad jag älskar de stilla kvällarna bara för
mig själv som jag alltid har haft.
Njutit av.
Känns som år sedan.
Jag behöver den.
Ensamheten.
Men nu finns aldrig en chans att få den.
Njuter desto mer av sådana här kvällar.

Allt går så mkt lättare.
Kottarna och jag bara myser, bara vi 3 som
det alltid varit, vi och lugnet.



......och där kommer mormodern och slänger
till mig lite papper jag måste skriva under,
trampar omkring i lugnet och säger åt mig
vad jag ska göra och magin är borta.
Mumlar och svär för sig själv, riktat till mig.
En liten stund fick jag iaf, 30min i stillhet.
Åh vad jag önskar att jag fått njuta av den
lite längre iaf, sker ju så sällan, ngn gång
per år kanske...
Energin jag samlade på mig för kommande tid
bara dog ut och nu kan jag bara gå och lägga
mig.
Jag behöver den så starkt.
Saknar den så mkt.
Men nej, så här är det nu.