Höst

Regnet har tagit vid efter den vackra vita
snöns frånvaro.
Dess eviga smattrande mot mitt fönster sänker
mig liksom ett öppet hav.
Månadslånga regnoväder, vinter?

Vågorna mot rutan tar bort nästan all sikt och
med den mängd av sömndruckna bilar som också
beger sig till jobb samma tid som mig är vägarna
ett myller där jag ej hör hemma, befinner mig
märkligt nog där ändå och tar mig igenom detta
kaos varje dag och varje dag är en överraskning,
en glad sådan, att jag faktiskt tagit mig till
jobb i detta element jag ej hör hemma i.
Jag kan ju inte köra bil...
Men det funkar.
Boken jag lyssnar på i bilen vaggar in mitt
sinne i en annan värld, alla rörelser sker
automatiskt och med full koll även om jag kan
koppla bort och låtsas att jag sitter i en
bekväm soffa jag ej vill resa mig ur.
Inte gå ut ur värmen, ut till det blöta blåsiga
kalla som jag inte tycker om.


Inte bli påmind om att världen är regnig och kall,
att just idag är en sorgens dag.
5 dagar med en kniv i magen.
6 nätter med en tomhet inuti.
Saknaden av lillgulls välling andedräkt.
Storgulls kloka ögon och ord.
Deras leenden och finurligheter.
Deras närhet och självklarhet.
Men pappan saknar dem och jag vet att de kommer
få en jättemysig tid även hos hnm.
De behöver oss båda och vi finns där och älskar
dem och sätter de så högt i våra hjärtat som de
förtjänar, de där små fantastiska vi skapat.
Våra underverk.

Jag skall plåstra om mitt mamma hjärta, njuta
av Kärleken och ta vara på den tid vi får för
oss själva, den är viktig.
Lika uppskattad.
Kommer bli mysiga dagar.
Han är ju fantastisk:)

Först på jobb i mörkret tände jag ett ljus i
vårt rum, tog på mig en kofta och hämtade en
kopp varmt gott kaffe.
Skrattade gott åt min så levande kollega som
är som en sol, alltid skrattandes och hennes
ord om att det är såå mysigt här inne med ljusen
och värmen när det är kallt ute, hennes bästa
årstid, fick mig att le igen.
Värmen finns här oavsett.

Har man den i hjärtat blir man aldrig kall.
Det finns bara så mkt mer att göra ont.
Men lycka är att kunna känna smärtan, då kan
man även älska, då har man äran att ha ngt så
fint och dyrbart i sitt liv som man värdesätter
högre än allt annat.
Då blir smärtan vacker, även om den gör
ofattbart ont dessa dagar.