I Ellis värld

I lillgulls värld finns inga måsten.
De är ngt som hålls utanför lekarna där
han är kung och där mästerliga byggen skapas,
fantastiska både i hans och mammans ögon.

Ibland kommer dock den där irriterande rösten,
den som förstör allt, raserar den rosa världen
och säger motsatsen.
Bestämmer saker som inte passa in.
Inte nu.

Kompisar är också ngt svårt.
Visst längtas det hett efter att få leka, helst
skall de finnas där men bara i periferin, så man
kan gå och kika lite vad de gör ibland.

Matbordet är för lillgull vad Staffanstorp är
för mamman.
Inte ngt ont om själva byn, men att hitta dit.
Att behöva sitta stilla, äta mat, inte få
vandra iväg i fantasin ens, är en pina.

Och när storebror slår, som bröder ibland
gör, så skall han bankas på så mkt man
bara kan tills all ilska runnit ut.
Den där gränsen som finns hos storebror,
när man skall sluta, den saknar lillgull.

Att bygga är det bästa som finns!
Alltid kan man bygga!
Oavsett vad som sker så finns alltid ngt bygge
eller meckleri i lillgulls närhet.
Skall han så bara se på tv så nog har han ett
gäng legobitar i handen, ngr snören, tejp.


Varit på möte med lillgulls psykolog idag.
Inte hon heller kan sätta fingret på i just
vilken värld Ellis finns.
Dock ser även hon samma sak, dessa autistiska
aspekter blandad med hans intelligens.
Hans skygghet för närhet, samtidigt som han
ibland men allt mer sällan behöver vara liten.
Hans sociala svårigheter och ovilja mot att
göra ngt som krockar med hans värld.

Det gör ont att ta hjälp, att erkänna att det
är ngt som är fel men min allra käraste lilla
underbara skatt, min son.
Men det ÄR min plikt som förälder, som högt
älskande förälder att göra allt i min makt för
att hjälpa mina barn genom livet.
Även om det smärtar.
Nu skall vi ta det vidare till en expert på
autism, se om hon kan se det där som ej vi
kan fånga.
Det som mormodern som har autister och andra
med olika handikapp omkring sig dagligen också
ser men inte riktigt kan förklara vad det är.

Autist?
Nej.
Men han har vissa drag som är åt det hållet.
Då får vi be om hjälp av människor som vet
hur det skall hanteras, hjälpas.

Jag vill göra Ellis värld så lätt som möjligt,
finns det saker jag kan göra för att det skall
bli lättare för hnm att leva i vår värld, inte
fly in i den rosa för att det är enklare där,
så skall jag göra det.

Beror hans ökande problem på att han vuxit,
ställs inför fler utmaningar som märks att
han inte klarar av, att det krävs mer av hnm
som inte kan bortförklaras med att han är liten?

Är det detta året med alla dess stormar som
gjort att min lilla son vill leva i en annan
värld än den problemen finns i?

Är det avsaknaden av rutiner som annars rutat
upp hans liv på den tiden det bara var vi 3
och tillvaron som den var då var det enda han
kände till, innan allt brakade, innan flytt
och för många förändringar som höll ihop
hnm och gjorde att han klarade av tillvaron?

Han har försvunnit allt mer under det här året.
Svävat iväg.
Storgull som det går att förklara saker för har
jag nått, fått att förstå och vänt.
Han är på väg mot en balans, uppåt igen, även
om han har den jobbiga biten med pappan så
klarar han det, även om det är på ett sätt
långt över det barn borde klara så har en bit
av hans naiva barndom gått förlorad, nu skall
vi bara få hnm att förstå att han kan vara
barn ändå, ej ta det ansvaret, ej ta de bekymmer
som är hans fars, göra som andra barn.
Bara vara barn.

Vill fånga den där lilla.
Nå in.
Få att förstå.
Lära mig hur min lilla älskling fungerar,
vad som finns där innanför det rosa skalet.


Dock står stormen och väntar, precis bakom
husknuten.
När jag lyfter luren och ringer det där samtalet
som jag måste ringa, då kommer den i all sin kraft.
Ödelägger, rör upp.
Ställer till mer problem, skriker, hotar, bråkar.
Men jag hoppas den kan stillas en dag.
Vägen dit kommer dock bli värre för barnen än
hur deras dag är idag.

Pappan har ej slutat med det där han lovade.
Hans osäkerhet och svartsjuka som han brottas
med går ut i en frustration han ej kan hålla
under kontroll.
Och kontroll har han ej över situationen nu.
En kränkande fysisk och psykisk misshandel
utsätts mina små kära för.
Att varje vecka skicka barnen dit, till pappan
de älskar och längtar efter, men också är så
rädda för att missbehaga gör mig så ont!
Sliter mig itu.

Jag vet inte vilka val som är rätt.
Jag har fått lova storgull att pappa ej ska
hamna hos polisen denna gången.
Det går ju ut över dem.
Måste kringå, måste finna ett sätt.
Måste få hnm förstå vad som är rätt och fel.
Måste få hnm att förstå att han behöver hjälp.

Jag är så rädd för varje steg jag tar.
Varje steg, varje ord kan slå bakut.
Straffa dem ändå mer.


Men det får inte fortgå.
Inte en chans!