Ångest

Detta kan ju vara ett rekord.
Snudd på en bok.
Nära rekord i både längd och mörker.
Ej ett nödvändigt inlägg att läsa, mest
för min egen skull...

Min blogg är låst.
Får så vara.
Så då kan jag ösa ur mig det som gnager
mig, gnagt rätt länge och rätt hårt.

Otacksam känner jag mig.
Otacksam och rätt misslyckad.
Det är inte så mkt jag lyckats med detta året
av det jag tagit mig för.
Det trycker ner mig.

Jag har så mkt fint.

Men jag är en ensamvarg.
Behöver min ensamtid så enormt.
Det har alltid funnits utrymme för det, även om
jag varit sambo så har så mkt ensamtid funnits.
Vad är det nu? 17 av mina snart 32 (huh) år har
jag bott hemifrån, levt efter egen vilja och den
där tiden alldeles själv har getts mig, på gott
och ont.

Nu har jag inte fått ngn tid för mig själv på
över ett år.
Det tär.
Vill få ladda batterierna, njuta av lugn, stillhet
och tystnad.
Det är viktigt för mig.
Jag har 2 jobb, 2 söner, hus och pojkvän, ofta sjuk.
Som bonus har all den tid jag varit ledig fyllts
av min älskade systerdotters skrik, ingen rast,
ingen ro, iiingen tystnad.

Jag har varit otrevlig mot dem jag älskar så mkt.
Otacksam mot min lilla mor som gett upp så mkt
för min och barnens skull, trött och vresig och
hållt upp den tuffa fasaden jag alltid hållt uppe
på ngt sätt mot just lilla mamma, den att jag
alltid klarar mig, kom ej innanför mitt skal.
Inte så rar mot min supersupersnälla lillasyster
som trots min surhet alltid varit så glad och
så go, hon är så fin.
Jag förstår så väl att hon vill vara här där
hon kan slappna av, lämna över sin dotter till
de hon litar på tar hand om henne precis som
hon själv skulle ha gjort.
Men skriket har tagit på mig.
Och ja, ingen har väl riktigt förstått att jag
mått dåligt för jag har inte delat min ångest
med ngn och kan ej göra, det har alltid funkat så.
Jag är ju storasyster.
Ångesten har fått finnas hos de andra runt mig
men aldrig hos mig.

Det var ej en så bra lösning varken för mormor
eller mig att bo ihop.
Men just då var det det bästa.
Hon gav mig så mkt, ville så mkt men ingen av
oss fick orken.
Hon är inte jätteung, att alltid ha barnbarnen
omkring sig har tagit på henne, gjort att hon
hellre flytt dem och ej fått ngn kvalitetstid
med mina fina söner.
Mitt humör.
Otacksamhet.
Jag är så ledsen för det.

Men det har varit så mkt det här året.
Och ingenstans att riktigt ta ork ifrån.
Batterierna har laddats, intensiv laddats med
hjälp av mina underbara barn, fantastiska vänner
och Kärleken min, han och de är en gåva:)
NI är en gåva!
Tänk att få "möta" så många vänner över nätet,
få ta del av deras tankar och liv, det har
berikat mitt mkt.

Storgulls krigsteckning han arbetat på i veckor
och som Socker hoppat på så den nu får vara under
press med hjälp av de tjockaste böcker han kunde
hitta i mormoderns bokhylla.



Igår höll jag på att bryta ihop.
Ångesten över att gå tillbaks till jobb efter
det besked som präglat hela min Jul och som
jag ej berättat för ngn var tung.
Det är dåliga tider i bilbranschen och jag har
ej kunnat hålla mina bollar i luften.
Efter ett samtal med min chef grät jag hysteriskt
resten av dagen på jobb och ledigheten var sedan
en pest.
Jag har gjort så många fel, många.
Ej kunnat fokusera.
Separera tankarna.
Låtit mina bekymmer komma in även där, där som
jag innan kunde fly in i det arbete jag älskar.
Det påpekades.
Smärtade.
Var ju sant.
Jag hade ej lyckats där heller.

Ville ej åka till jobb idag.
Men var ju tvungen.
Och mina kollegor och jag hade ett möte.
Jag var så rädd.
Min närmsta chef sa att vi skulle ta en kaffe
bara vi 3, och att det ej var ngt farligt.
De har fått ta på sig en del av mitt arbete
den här tiden, rätta mina fel.
Det har kännts skit.
Verkligen.
Jag är ju den som vill klara allt.
Nu öppnade de mötet med att säga att de ej
var där för att stjälpa, utan för att hjälpa mig.
Mig?!
Det var ju jag som var en tagg i rumpan för dem.
De hade insett före mig att mina fel ej berodde
på att jag ej kunde, för det är saker jag kan och
gör var dag, utan för att jag tänkte på en massa
annat och för att mitt självförtroende var i botten.
De ville hjälpa MIG.
Kunde inte låta bli, även idag slutade dagen med
att jag satt där och snörvlade.
Så chockad över att det finns så fantastiska
människor och för att just JAG har fått så många
av dem i mitt liv!
Jag skäms så över att jag inte fixat allt detta.

Vill banka in vett i mig.
Jag har så många, så mkt, fokusera!

Fyrverkeri enligt storgull:

Jag har inte kunnat, det har varit all oro för
barnen, nu skall lillgull träffa psykologen på
onsdag igen och jag kan inte nå in till hnm.
Det går ej att förklara saker för hnm, det går
ej att sätta fingret på...
Storhjärtat mår verkligen bättre, det gör mig
så sanslöst glad men den lilla är en mussla.
Låst av allt som skett?
Jag vet ej.
Av att det är ngt fel på hnm?
Det är min oro, det också.

All kamp med Anders, just för att få hnm att
först, bry sig, inse.
Jag vill ej stå ensam om allt detta.
Men jag gör det fortfarande.

Att känna att det inte finns tid till ngt,
ständig stress och press, ej tid för barnen,
ej tid för vännerna man saknar.

Fast...
Jag har Kärleken min.
Min gudagåva:)
Han som kom som ett litet mirakel:)
Som bara gör gott.
Som förstår mig fast jag ej säger ngt.
Hänger ej med...
Jag kan sura och tjaffsa om en sak med hnm
och ändå skickar han efteråt ett sms och säger
VAD som tryckt mig och det är helt andra saker.
Han läser mina tankar och min själv, förstår
och läker mig.
Gode gud, må jag få ha hnm kvar!!

Han är den som ser innanför den fasad jag håller
uppe av att vara den glada spralliga, för det
är den jag vill vara, brukar vara.
Men inte alltid klarar av att hålla bilden uppe av.

Jag är inte en sorgesam person.
Jag tar lätt på det mesta, det ordnar sig juh,
men nu har det hopat sig lite...
Blivit för mkt.
Men jag ska ta mig ur detta också, starkare,
gladare:)

Fyrverkeri enligt lillgull, men lite hjälp
av mamman i övre del av bilden.


Min dag började med att jag var 30cm från en
wiplash, bilen bakom mig var ej uppmärksam på
trafiken och fick i sista sekund innan han
körde in i min bil väja undan och ut i andra
körfältet där det som tur ej var ngn annan bil
just då.

Var rejält ångestfylld.

Slutade med en så glädjande nominering från
sötaste finaste goaste Myra som gjorde mig
så himla lycklig!!:)
Tack!
Så himla snällt av dig att pigga upp mig så!
Så långt borta, ändå kramade du om mig:)

Ni gör mycket för mig.
Cloudberries fina fina kommentar i ett av
mina sista inlägg för 2008 värmer mig fortfarande.
Samuels överraskande och så himla snälla mail som
verkligen gjorde mig jätteglad.
Vackra Vargahjärtat, du som jag, så nära:) Kärlek!
Kim, du får mig alltid att le:)
Och ni andra, nu är guld värda!
Som pärlor är ni, jag är så glad att vi stött
på varandra här i rymden!:)
Fina, precis som de underbara älskade fina
jag har omkring mig, här i mitt Skåneland:)


Nej, inte begär jag att ngn ska ha pallat läsa
mitt svammel ända hit,haha, jag har bara öst
allting ur mig, behövde och ville ha ett avslut.
Imorgon tänker jag ha en bra dag.
En mkt mkt bättre.
Börja om på nytt.

Kärleken och jag har vår 5månaders dag imorgon:)
Japp, en hel evighet.
Men det är från dagen våra blickar möttes för
första gången, från den stunden vi hittade hem
och från den stunden det var vi.

Hoppas han har lite ork kvar efter sin tunga
tenta, kommer att hålla tummarna för hnm hela
dagen, han är flitig:)
Medans jag väntar ska jag dricka te hemma hos
en annan älskling, min darling, du som alltid
finns där, allra klokast och med så stor plats
i mitt hjärta där du funnit så länge:)

Nu skall jag krypa ner mellan mina små underverk.
Mellan de som jag haft en så himla härlig kväll
fylld av musik, skratt och pannacotta med.
Youtubeat all musik de och jag tycker om, musik som
mormodern tycker är en skymf, sjungit med, spelat
gitarr, pratat och myst, ja, haft en riktigt
riktigt riktigt mysig kväll.

Så här får inte Elvis låta eller röra sig enligt
min mor som vet bättre;)
Men det är min favoritkärlekslåt.


Den låt vi fann idag, den som passar så just
denna dag.
Och nej, jag hatar ej Takida.
Gullen älskar dem juh.
Vi tycker om att dela musik med varandra, hoppas
vi kan göra det även då de blir tonåringar,haha.


Godnatt mina kära.
Och förlåt mig för min röra.
Kram!!