Företagsam

Igår var jag på utvecklingssamtal för lillhjärtat.
I år fanns det inte så mkt att säga om hnm,
förutom det vanliga, att han är mkt företagsam...
Och gällande mitt lilla gull har det ju alltid varit
både på gott och ont.

Han är ju så snäll och go och alldeles alldeles underbar,
och så är han ju också ett litet frö.
Visst är det hnm de skall fråga om alla pennor på
avdelningen plötsligt är försvunna.
Då talar han glatt om vart de finns och vad han har
kommit på för ngt spännande trick med dem.
Pennor kan man ju använda till så mkt.
Det händer ju en del kring min lille son, alltid gjort.

Iövrigt var de glada över den stora språkutveckling som
skett bara under det senaste året.
Förra året var det ju stor oro, pedagog kallades in och
sonen min skulle utredas.
Jag bad dem ha tålamod, han är bara envis, lever sitt eget
liv i sin värld och tar det i sin takt.
Och det har det ju gjort.
Evigt tragglande med sagoböcker, bokstavsböcker och sånger
om kvällarna har också gjort sitt, men det har ju varit
en mysig inlärning.

Men skånsk, det är inte mitt lilla gull inte;)
Han har självklart ett eget språk också.
Ngn stans mittemellan en skånsk far och bror och en
småländsk mor.
Såklart, annat var ju ej att vänta.

Vardagen flyter på även för oss.
Ångest inför en flytt som närmar sig med stormsteg.
Inte har jag börjat packa...
Huset får mig att må dåligt.
Flytta har jag aldrig gillat.
Men snart kommer det bli bra, lugn och ro i vårt lilla
hem, det längtar jag efter mkt.


Nya situationer uppstår och en person i min närhet blev
överraskad över att jag kunde vara blyg.
Jovisst är jag kaxig, självsäker och faktiskt stark.
Och lägg därtill gammal och vis också;)
Haha.
Jag har inga problem med att lära känna nya människor,
eller att låta dem lära känna mig.
Till en viss gräns.
Alla har vi ju en fasad och tar sig ngn innanför den
så kan det plötsligt bli osäkert.
Men man gör ju ett val, man kan vara den kaxiga och
inte släppa personen särskilt långt in, behålla sin
självsäkerhet, eller våga chansa.
Hoppas.
Visst kan personen då såra lättare men det är ngt
som man får ta, stenfasaden håller ju ute lycka också.


I lördags kom min far ner från Småland och vi var
ute och åt, mamma, pappa, lillasyster och jag.
Hur många år sedan var det?!
25?;)
Riktigt riktigt trevligt var det iaf, tack pappsen,
det gör vi absolut om snart!
Lilla syster yster och snälla far min:



Innebandy hann vi också med igår.
Jag får erkänna att jag inte riktigt har så stor lust
för allt det här vardagliga, minns ej när jag ens var
och handlade sist men jag har ju fyllt i frys och kyl
så på ngt sätt måste jag ha handlat mat ändå:)
Innebandyn är jättetrevlig att se på, sitter där bland
de andra trevliga föräldrarna och småpratar, våra yngre
barn springer omkring och gör vad de kan för att fastna
bakom ribbstolar och välta innebandysarg.

Igår hade jag dock lite för många egna tankar.
Med skön musik genom headseten från telefonen satt jag
där i min egen lilla värld, full koll på båda sönerna
för det mesta men inte jättesocial.
Fler förändringar kommer.
Både bra och dåliga.
Men jag tror det finns en hel del som kommer att ändras
till det bättre, jag/vi har nog en del att se fram emot!

:)

Hej ni Underbara!

Vet ni, idag är jag riktigt, ja faktiskt riktigt glad.
Trött och dimmig men väldigt mkt leendes;)

Hoppas ni har en mysig helg allesammans!

Kramar och kärlek!

Höst

En falsk hemkänsla sprider sig med den persikodoftande
tvätten som hängts på tork.
En av de dofter jag förknippar med tillfredställelse,
barnens smutsiga kläder är väck, sussande söner och
kvällen är min i lugn och ro när man fått undan.

Men lugnet finns där inte, huset är tyst och kallt
och inte på ngt sätt hemtrevligt.
Kaos råder på alla sätt.
Länge sedan det såg ut som ett hem.
Länge sedan det kändes som ett hem.
Nu är det bara en hållplats.
Starkt förknippat med pina.

Alltid plastpåsar packade med kläder ifall att...
En dag i taget.
Svårt att fokusera.
En ständig ständig kamp.

Ingenting är som förut, kan heller inte bli.
Kanske kan ngt gott komma ur allt detta onda.
Om jag lindar in barnen i tillräckligt mkt bomull,
låtsas inför dem så borde de skyddas iaf.
Jag är den som alltid klarar mig.
Även om jag börjar bli ganska trött.

Om huset hade varit fint och städat, då hade det varit
svårare att lämna det också, nu stöter jag bort det
och stänger det ute, visar att jag inte bryr mig om
det, just för att jag älskar det så mkt.
Har älskat.
Det har varit så viktigt.
Nu får inga sånna tankar finnas.

Hemlös, rotlös.
Ständig ryggvärk av mammas bäddsoffa där jag bor för
det mesta då kaoset blir för starkt.
Då barnen måste flyttas från verkligheten för att om
möjligt ej ta mer skada.

Mer saker har hänt.
Mer skrämmande än jag ngnsin kunde tänka mig.
Sliter allt itu.

Det är tungt att inte komma upp, att ligga ner och
tro att nu kanske ngn slutat sticka nålar i min
voodoo docka och så kommer det ännu en och ännu en
nål, djupare än de förra.
Att det aldrig har ett slut.
Det är så skrämmande saker så man får ta ett steg
tillbaks och låtsas att det händer ngn annan för
att orka ta sig igenom dagen.
Sånt här kan ju inte hända en själv.
Jag kan inte få orden över min mun.
De som fångat mig i chock vet, men de kan ändå
inte komma nära att förstå hur detta känns.

Bara på med den glada fasaden, min torra humor
hjälper mig att stänga spökena ute.
Fokusera på det som är trevligt.
Sätta barnens skyddade glädje främst.
Förklara, prata, linda in och ge hopp.

Mitt liv är ej det hemskaste.
Många har det så mkt värre.
Jag ska ju klara detta, det är ingen tvekan,
men väntan känns ibland lite lång och hotar att ta över.
I min bubbla är detta dock väldigt omvälvande.
En sån skräck så skulle det fasansfulla ske så
ser jag inte ens att jag skulle klara mig.
Inte ens jag.

Stänger många ute, jag vet.
Hoppas att de som känner mig förstår och ger mig tid.
Visar att de är mina vänner och inser att jag ej
gör det för att de är mindre viktiga, utan bara för
att jag inte har ork.
Det tar så mkt energi att ta sig igenom detta.
Orolig för hur kall och hård jag ska behöva bli.
Klart att ingen kan förstå.
Det här är ju det värsta som kan hända i min lilla värld.


All kamp vareviga dag, viljor, tårar bråk.
Kämpa så man mår illa.
Barnen i bomull.
Kapar bit för bit av mitt jag, fyller det med cement
för att orka låtsas.
Så skönt att få gå till jobb och få låtsas.
Jag som tycker så mkt om att vara glad.
Satt idag på ett möte på mitt arbete, trött och kunde
inte fokusera på det viktiga som sas.
Nätterna är fyllda av ångest och för lite sömn och
faktiskt då så önskar jag att ngn fanns där för att
dela tystnade med mig, inga ord, bara närhet.
Men huh, då kanske det krävs känslor, det törs jag
inte unna mig att känna nu.
Tänkte på människorna i rummet, så olika, så underbara.
Ingen där är en person som stjäl energi, bara ger.
Olika åldrar och så grymt skön humor, jag är lyckligt
lottat som hamnat bland sådana små pärlor.

Jag hoppas inte det kommer en nål, den sista, en sådan
som gör att bubblan jag skapat spricker.
Att den sista gör att jag ej klarar mer.
Det är mkt nu, det är nära, men det ska gå.


I helgen bodde vi hos min mor.
En liten lägenhet med en stor park utanför:)
Håll till godo:
Storgull fann ett STORT löv!


Lillgull fann en STOR pinne, den skulle han absolut
släpa med sig.
Lika envis som båda sina föräldrar.


Skåne.
Här gör man inga snöänglar...


Underbara älskade du.
Så stolt jag är över att jag får vara din mamma Oliver.
Tack!


Nej.
Lillgull bygger ingen koja.
Han bygger en grill.
Han tyckte vi skulle tända på och grilla korv.


STOR fotbollsplan!:)


Lillhjärtat mitt försöker se farlig ut...


Mitt liv.
All min kärlek.


...17 november?!


Mina små pussgurkor:)



Glad att ni finns där ute, att ni bryr er!
Vänskap behöver jag mkt just nu, det är ni som
fångar mig och håller mig uppe, så ni vet det!
KRAMAR OCH KÄRLEK!!!

V 46

Liten stund sedan jag var här.
Hade önskat skriva att det lugnat sig lite men problemen
liksom verkar hopa sig, ofattbara saker händer och det
tar av min energi att tampas med dem, jag är tom inuti
och försöker fokusera på att orka vara en glad mamma iaf.

Det är riktigt skönt att vara tillbaks på jobb, jag gillar
att vara där, skönt folk och mkt att göra, precis som jag
vill ha det.
Att sen saker händer som man inte ens kan föreställa sig
gör att balansgången blir lite svår men man får ta en dag
i taget och bara hoppas.


Vi har varit och hälsat på Jennie och co en sväng i veckan:)
Supermysigt.
Kottarna har så skoj och det var riktigt roligt att se Ollie
och Vickan ha såå skoj ihop, galenpannor;)



I helgen är vi Malmöbor allihopa.
2 pers och 2 katter i mammas lilla 2a, men finns det
hjärterum så...
Tennis i hallen, sönerna turades om att vara nät.


Min lille smurf blev förtjust i mormoderns tossor och
knyckte dem raskt.
Skulle tom sova med dem.


Kojbygge i mormors soffa.
Man måste aktivera sig även på 54kvm:)



TACK för alla snälla ord och all pepp, ni är verkligen
underbara och allra helst skulle jag vilja ha er här
allihopa!!:)

Fia, tack för hjälpen med allt, det blir en dag i taget
nu, jag mailar dig.

Myra,hehe, det där inlägget vill jag ha till godo;
Glöm ej bort det!
Skall bara ha energi att skriva ngt positivt,sen du;)

Massvis av kramar till er alla!!!!

Veckan som gått

Jag lurades visst lite...
Det blev inget nytt inlägg i onsdags.
Då hade min dundersnuva lyckats bryta ut och
datorn där hemma hade även bestämt sig för att
sura rejält och dog.
Så jag åkte och handlade mig en egen!
Ja jag måste ju ändå ha en...
Jag är ju en teknikfjolla, det är ingen hemlighet,
men jag bestämde mig faktiskt för att köpa en liten
billig surfdator.
Jag använder den ju bara till det, och så borde det
få plats med en del av alla mina foton också.
Så jag packade in kottar och en grannpojk i bilen
och for och handlade.
Betalade och stod och väntade lääänge på min nya leksak.
Då kommer det ut en dam som beklagar och säger att min
billiga lilla pryl för 5495kr inte finns där!
Ouff.

Att handla med snuva och trötta kottar är ej kul.
In igen i affären.
Mannen som jag köpte datorn av är ju en av mannens vänner
sedan lekistiden så han lovade att ordna ngt bättre åt mig
Sagt o gjort, jag gick ifrån affären med en dator värd
8995kr som är suuuperfin och som jag bara betalt 5495kr
för så jag är faktiskt lite lycklig:)


Dock började inte dagen så bra...
2 timmar hade jag arbetat innan de ringde från storsonens
skola och meddelade det där trista med hakan.
Tursamt blev det ett fint sår av den tunna kanten på
bucklan så det räckte med tejpning och stort plåster.



Efter läkarbesöket ville ju inte sonen tillbaka till skolan.
Han behövde sin mamma och jag behövde nog hnm ändå mer.
Han fick som han ville och vi åt lunch på Mc och därefter
åkte vi vill leksaksaffären och handlade ngt för att stilla
modershjärtat lite till.


Sen skulle vi handla till modern.
Jag skulle ju ut på kvällen och då jag för 3-4 veckor sedan
fick reda på Stinastoryn direkt packade ner alla mina
kläder i stora svarta plastsäckar och sedan därefter inte direkt
varit så piggelin och heller inte sett ngn anledning så ligger
också kläderna kvar i sina säckar...
En del har kommit upp men inte hänger jag tillbaks det i garderoben
inte, det är ju inte lönt.

Så vi gick och shoppade lite.
Det tycker mamman är kul och hon behövde faktiskt också piggas
upp minsann!
MEN det brukar väl aldrig vara supersmidigt att shoppa med mina
små änglar med i butiken?!
Nejdå.
Storgull brukar ju vara fin, det är mitt lilla hjärta som brukar
vara spännande att ha med.
Storgull satte sig dock mot en vägg och reste sig sedan försiktigt
trodde han...
Och hela den jättemegastora planschen med Emma Sjöberg på trillade
ner på storsonens redan lite naggade huvud:(


Mamman fick iaf tag på ett par finfina byxor och snoffsade
till sig med så mkt smink så ingen kunde ana att hon varit
sängliggandes i 3 veckor och sen bar det iväg till Danmark!


Hummersoppa till förrätt:


Rådjur till huvudrätt, sååå gott!!


Och jag tryckte tom i mig en efterrätt också:)
Inte åt jag upp ngn av rätterna, ganska oartig men jag har
ju levt på nyponsoppa nu så länge så det gick liksom inte...


Dundergott och jättetrevligt!!:)
Att det sedan bara blev sådär inte ens 4timmar sömn efter
den kvällen gör inget, jag behövde det:)

I måndags hade jag även lyckan att få vara med och se en
av storgulls bandyträningar!:)



I helgen bor jag hos mor.
Det är bäst så.
Dock alldeles ensam utan barnen och det är tomt.

Kortkort

Bara inne snabbt.

Vet ni, idag är en rätt så bra dag ändå!
TROTS att jag efter 2 timmar på jobb fick ett
samtal från storsonens sjuksköterska som berättade
att han skurit upp hakan och förmodligen måste sys...

Och TROTS att jag idag fått gubens mobilspec och
sett hur mkt han ljugit för mig.

Men det känns som det är lite skitsamma...
Just det där att han inte bryr sig om att han sårar
mig, det stärker mig idag.

Idag ska jag ut och svira med jobb i Danmark, Nordea
bjuder vår avdelning på middag och det kommer bli
sååå skoj att klä upp sig, drösa över den sjuka
blekheten med massor av smink och gå ut och skratta!
För det tänker jag göra

Trots allt.

Rapporterar mer imorgon, för imorgon har jag ett helt
vanligt inlägg utan puckade gubar att skriva om.
Det händer saker utanför min tycka synd om bubbla
som jag bara måste få dela med mig av;)
...inget särskilt, bara min vardag, men allt kretsar
inte kring A och kommer ej få göra!

Massvis med kramar och TACK ni underbara!!!:)

Det gör så ont

Jag är så ledsen att jag kommer med ett till
gnälligt inlägg, jag som inte tycker om sådana
själv, visst förstår jag men min blog har blivit
ett träsk, utan glädje, enda källan är ni som
stöttar mig.
Jag är ju i grund och botten en stark och positiv
person men nu handlar det ju inte om mig i första
hand, utan så många andra.

Faktiskt gör det väldigt ont.
ALLT är ju inte dåligt och att vi bor ihop
fortfarande är av praktiska skäl, vi har
liksom ingen annan stans o ta vägen som skulle
kunna funka.
Jag kan inte göra annat mot barnen än att stanna.

Men han försöker så mkt.
Och ofta får han mig tom att skratta.
Nätterna är annorlunda, vi ligger där på varsinn
sida av sängen, jag kan inte sova, tårarna bränner
och jag vet inte hur jag ska lösa detta.

Visst måste vi separera.
Men jag vill inte!
Men det är så att det inte funkar, har inte gjort
på länge och detta var bara beviset på att det inte
gör det eller kommer göra.
Allt blir ju bara sämre.

Vi har gjort så många misstag båda två.
Jag har säkert gjort allra flest.
Jag förstår hnm på ett sätt att han gjort som han gjort.
Han säger att han saknat ngn att skratta med, som lever,
som vill kramas...
Men vi har ändå på ngt sätt försökt att hålla ihop vår
lilla familj, mot de många odds vi faktiskt har emot oss.
Men det har gått för långt...

Tänk att alla mina drömmar är krossade.
Jag är inte personen som drömt om ett rosa sagobröllop,
det som jag alltid fantiserat om är trygghet.
Nej, det har jag inte haft.
Jag är ledsen mamma och pappa men det har alltid fattats
ngt och det är vad jag har önskat ge mina barn.
23ggr har jag flyttat i mitt 30åriga liv.
I detta huset har vi bott i 4år.
Är det lätt att inse att jag aldrig kännt att jag hört
hemma ngnstans?
Aldrig riktigt rotat mig eller platsat.
Det är verkligen inte ett liv jag önskar mina barn.
Det är tufft.

Nu kommer jag ta ifrån mina barn den där självklara
grundtryggheten som de förtjänar att ha.
Jag har själv satt mig utanför samhället igen, för hur
många singelmammor i min ålder tror du det finns här?!
Nope.
Detta är en trevlig liten by.
Jag vet att det inte kommer bli detsamma på ngt sätt.
Alla mina vänner som har barn är par, skall jag umgås
med dem är jag femte hjulet, det vet jag, det känner jag.
Hur blir det på semestern?
Vad ska vi göra, vem skall vi resa med?
Jag o barnen?
...kommer vi överhuvud taget ha råd att göra ngt?!

Måste man liksom ha en karl för att platsa?
Det verkar så.
Annars kommer jag alltid vara utanför igen.
Visst jag hade kunnat flytta in i stan för att liksom
mer smälta in, där finns fler som jag, men jag har ett
val, mitt liv eller barnens.
Och det är ej så svårt.
Jag vill verkligen inte ha ngn ny man i barnens liv.
Schas schas schas!!!
Det finns ingen som skulle acceptera dem så mkt som
en riktig far gör och ngt annat skulle jag ej fixa,
barnen kommer ju först.
Jag är ej lätt att leva med...
Dessutom skall jag ju bo med min mor.
Visst, jag har en dröm om en liten kotte till, det
tänker jag ej sticka under stol med, det hade varit
en liten dröm det...
Men, bah, det skulle ju vara så långt in i framtiden
så mina egna små gull skulle vara alldeles för stora
för syskon, så det känns ej lönt.

Men jag flyttar iaf inte långt.
Jag tar ej ifrån barnen allt, deras vänner och allt
de känner till, det har min mor hjälpt mig med så
jag med hennes hjälp kan bo kvar här.

Men jag kommer sakna så mkt.
Allt det där självklara man gör som familj.
Som inte är ngt särskilt men så mysigt.
Fy vad det här kommer bli hemskt!!!
Så sablans sablans tomt...
Faktiskt kommer jag sakna hnm hur mkt som helst.
Ja Anders som person, trots att det blivit som det blivit.
Det är ju vi som sett våra söners första steg ihop.
Gråtit av glädje de första gångerna vi fick träffa
våra mirakel, delat vardagen.
Försökt...
Men ibland går det ju bara inte.
Det känns som vi skyndar på lite för fort fortfarande.
Men kan man vänta längre, och vad ska man vänta på?
Det funkar inte!
Har inte gjort på mååånga år, varför ska vi fortsätta?
Men han vill ha mig här.
Kanske av vana.
Han skulle säkert få det bättre med ngn annan, så mkt
enklare för hnm, jag tror ej killar tänker på samma sätt.
Han säger dock att han vet att han inte kan få bättre
än mig och på det hela är det väl så eftersom vi har
våra små gull ihop, men det ska väl vara ngt mer?
Ngt som jag tydligen inte kan ge hnm.

Vet ni, idag måste jag traska ut i verkligheten.
Min lilla son har förklarat att han har en dröm han
med...
Han sa just så, att han det är hans dröm att ha MÅNGA
Pinderägg! (som han kallar kinderägg och vi rätta hnm
inte när det är så sött;)
Han berättade även att utan Pinderägg kan man dö...
Och det vill jag ju inte.
Så det är bara för mig att krypa ur mitt tycka synd om
mig själv skal o åka o handla lillsonens sina ägg.
Storgull är med pappan o åker cross.
Jag behöver dessutom nyponsoppa, mitt nya elexir.
Detta kanske ni ej tror på men jag kan ej dricka te!!!!
Har ej gjort på 3 veckor nu...
Kan ej dricka varmt, ej äta ngt tjock, soppa på sin
höjd annars bara kalla saker, och som sagt, märkligt
nog inte te som jag annars drack 2-3liter per dag av.

Jag och Lindsey Lohan

Hej det är jag...
"The president of people with crappy lives"

...undrar om jag skall byta hela min lilla "logga"
"ila fångar dagen" till det istället bara för att
det är så slående...?!
Nej det var faktiskt lite humor, tro det eller ej,
jag ser mig ej längst ner men en olycka kommer ju
sällan ensam sägs det, jag verkar ha fått ett
helt stim.

Jag har ju varit försvunnen ett tag.
I måndags jobbade jag, gick ok men jag åkte tidigare
hem för att hinna hämta ut recepten jag behövde på min
medicin.
Vad händer då, i min värld?!
Jo när jag kör hem i ösregnet på motorvägen så tappar
jag en vindrutetorkare.
Såklart.
Den hänger fast men om jag viftar med dem vilket det
är stort behov av så repar jag ju rutan.

Jag får köra så en stund och sen svänga av och försöka
få på den med resultatet att jag bryter sönder den
istället.
Såklart.

Försöka köra vidare till en mack och köpa himskans dyra
men säkert jättebra vindrutetorkare...

Allt detta och lite kaos till gjorde ju såklart att jag
ej hann hämta ut medicinen på måndagen.
Såklart.

På tisdagen var jag liksom lite tvungen att ta mig till
jobb, frossa och grym huvudvärk.
Jobbade till ca 14 sen hem, hämta recept och piller,
knapra i sig full dos och sen i säng.
Sen blev jag bara sämre och sämre......

Ringde Vårdcentralen som sa åt mig att direkt åka till Akuten.
Fick vila lite för att överhuvud taget kunna orka sätta
mig i en bil men till slut fick jag ringa svärfar som
körde mig in.

Väl inne gick det ganska snabbt först.
Undersöktes och lades på bår.
Sen tog det timmar.
MÅNGA timmar.
Och jag blev sämre och sämre.
Sen när min mor kom för att se hur det stod till med
mig så var det precis när jag fick komma till Neurologen
då var jag så dålig så jag frös, svettades, var helt
väck och bara ville ha medicin för jag visste att om
ingen gjorde ngt så skulle jag snart börja kräkas också
och då skulle huvudvärken bli ändå värre.
Men såklart gick det så långt så jag hamnade där också.
Kunde ej röra mig, inte prata ingenting utan att kräkas,
inte ens lyfta huvudet från britsen men hade ju en sån
där spypåse som tur var.
Fy som jag mådde.

Väl på Neurologen undersökte de mig igen och gav mig
fortfarande ingen smärtlindring alls.
De gav mig medel mot illamåendet som verkade efter ett
tag som tur var iaf.
Det visade sig att jag var förgiftad.
All medicin som läkaren på vårdcentralen ordinerat mig
och som jag tyckte var ganska så saftig dos VAR också
på tok för mkt så nu fick jag hamna på rening.
Alla gifter ut ur kroppen och jag får fortfarande inte
ta ngn smärtlindring.

(Detta var min dos jag tog 4ggr per dag, totalt 30
tabletter per dygn... Detta har inte min lever mått
så bra av utan är rätt kass nu)


Kom hem igår med strikta regler att jag måste vila,
ta det lugnt och sova mkt.

Hur lätt är det när det första man gör är att följa
sin intution efter att ha frågat mannen flera ggr
om han har ngn kontakt med sin lilla lilla Stina,
går och kollar hans mobil som han "glömt" ute i bilen
och hittar deras sms?!

Hur bra sover man då?!
Jag har knappt sovit en blund och huvudet känns som
cement.
Jag är så arg så jag kokar.
Så besviken.
Han lovade!
Men ändå kunde de ej hålla sig ifrån varandra.
Han ville ej bryta kontakten för att ej göra henne
ledsen.
Sånt skitsnack.
Jag då?!
Om jag blir ledsen kvittar det?!
Och varför skicka sms kl 20 på kvällen till varandra?!
Då är det ju ganska så struntsamma om jag får veta eller
ej känns det som...
Noll respekt och jag är visst bara skit.

Jag orkar inte det här.
Jag går lite i bitar och vet ej vart jag ska ta vägen.

Det är tur jag har underbara barn och familj,
fantastiska vänner som skriver så otroligt fina
och snälla inlägg till mig och peppar så mkt!
Ni ska tro att jag tar åt mig och tänker på er, även
om jag inte orkar kika in så mkt till er just nu så
ska ni veta att era ord verkligen värmer!

Massor massor massor av kramar!!!