Svårt faktiskt

Jo jag vet att jag rasade lite i mitt förra inlägg,
avslöjade en del saker om våra bråk som inte borde
bli offentliga men ja, jag är arg!

Men arg är svårt att vara på Anders.
Han ÄR inte en elak person.
Bara jäkligt dum...
Hans underbara föräldrar har sopat vägen framför hnm
hela hans liv och han har nog aldrig behövt lära sig
ta ansvar och jag tar det ju så gärna, då blir det ju
på mitt vis, fel av mig men jag har tagit ansvar så
länge så jag tycker ju att det blir allra bäst på
mitt sätt, vilket har resulterat i att han lutat sig
tillbaka och ej gjort ngt alls.

Det är bådas fel.
Det är bådas fel att han saknar så mkt så han går
till en annan, men huh så osmidigt att ej låta oss
flytta ut först, att trampa på det vi har så mkt
genom att låta min lilla son berätta...

Men grejen är att det går ej att hata Anders.
Inte så länge man är här var dag.
Varje dag berättar jag för hnm att vi snart är borta,
varje natt förtränger han det för att vakna på nytt
och göra nya försök dagen efter att lappa ihop det
så söndertrasade förhållande vi har.
Han ömsöm vräker ur sig sådant som jag berättade i
förra inlägget, ömsom försöker vara trevlig för
att han ej vill att barnen skall bli "sånna där
skilsmässobarn".

Jag vet inte hur jag ska få hnm förstå att vi måste gå,
att vi måste för att må bättre alla 4.
Att en separation är det rätta och att vi måste sköta
det snyggt, sånt här skitsnack skadar bara barnen, tro
mig jag vet...
Men när jag då på nytt talar om för hnm att det är vad
vi måste göra, att botten är nådd, inget finns mer att
hämta här, så blir han sådär krypande elak igen...
Säger saker som sårar så hårt för att 5 min senare komma
och vara trevlig och låtsas som ingenting.

Det är svårt.
Jag häpnar var gång över hur lite han lever i samma
verklighet som mig, men ändå går det ej att hata Anders.
Han är ett barn, ovetande om vad hans konsekvenser blir
av hur han agerar och sårar folk, ändå god i hjärtat och
en väldigt rar person, när man ej står hnm för nära.

Höjden av dumhet?!

Respekt.

Nu kommer jag gå in på saker som är lite för intima
för att ta upp här egentligen, men just nu kokar det
i mig och det börjar gå upp för mig att helvetet just
har öppnat sina portar...
Hur skall jag komma ur detta hel?!

Pappan verkar ha fattat att vi flyttar.
Det är liksom det enda att göra.
Men det är ju mitt fel, såklart.
Jag som vägrar ändra på mig.
Men hans krav... ojoj, jag är inte 21, jag är heltids
arbetande mor utan hjälp med 2 små, med en sambo som
kommer hem och tycker det är jobbigt att behöva borsta
tänderna el läsa saga för sina söner, vilket är enda
stunden han "behöver" tillbringa med dem, resten sköter
ju jag...
Då kan han inte förvänta sig att jag skall vara som
hans lilla Stina när jag inte får NGT tillbaks.

Så jag bad hnm om en sak.
Att vänta med att skaffa ny eller dra hem Stina eller
liksom ha ngn annan tills vi flyttat ut.
Det är väl inte såå svårt?!
Att ge mig såpass mkt respekt efter dessa år.
Vad tror ni jag får för svar?!

-"Varför det, jag behöver ju 6!"

Det kokar i mig...
Helvetet har visst bara öppnat sina portar lite
sådär på glänt...
Ojoj vad käckt detta kommer bli.
Hur ska jag kunna skydda barnen från detta?
Jag vet inte hur jag ska klara o hålla ihop.
Usch så besviken jag är, dock ej överraskad.

Ber om ursäkt för att jag går in på lite för
privata saker men jag är bara så himla arg.

Åren har sprungit iväg

Idag var värsta morgonen ever.
Vaknade som vanligt strax innnan 5 och fick
pallra mig ner för att trycka i mig mat och
smärtstillande.
Underbart.

Bråk med storsonen som absolut inte skulle ha
omaka vantar på sig till skolan, alla andra
paren hade krupit iväg och gömt sig denna morgon
så inte ens reservparet i skolväskan fanns.
Det blev lite skrik och bråk och sen cyklade
sonen iväg utan vantar.
Underbart det med:(

Inte direkt ätit eller druckit på ganska många
dgr nu och det får mig ju inte att bli bättre.
Sovit, mått pyton, bestämde mig för att trycka i
mig all mat jag kunde, ngr extra piller och ta tag
i huset som minst sagt har förfallit efter att jag
inte kunnat göra ngt på 2veckor och det får mig ju
inte att må bättre.

Och så kom posten...
Med detta:


Underbarare än underbarast!
Olivers första skolfoto!
HJÄLP vad stor han är!
hihi

Nu skall jag ner och försöka städa, att böja sig ner
går fortfarande inte men som tur är så är jag ju så
himla envis så på ngt vis skall det gå en stund.
Jag borde kunna göra lite iaf, för ingen annan gör det
ju som sagt och ett stökigt hus gör mig då rakt inte
friskare, tvärtom.
...hoppas jag kan komma iväg o handla ngt ätbart imorgon.

Fortfarande stort tack för all pepp!
Jag läser här snabbt men kan som sagt ej sitta här ngr
längre stunder.
Men på måndag MÅSTE jag var på jobb, måste måste måste!


Jag är lite sen med det där Facebook och inte så
direkt fast i det, hinner ju inte vara där heller
men min kära kusin Maria hookade mig till gruppen
Addicted to Greys A och det är jag ju självklart
men liksom, varför hamnade denna slående lilla
bilden på min sida?!;)
...kan det bli mer rätt, suck, hahahahaaa

“What, so all of a sudden I'm the president of people
with crappy lives?”
-Dr. Meredith Grey

Tomhet

Usch nu är jag farligt nära avgrunden.
Står liksom med tårna och vippar lite över kanten.
Känner depressionen jag så stolt hållt på stort
avstånd under allt detta börja få grepp om mig.
Smyger sig på, grå och lömsk.

Vänder jag mig om ser jag mina barn som faktiskt mår
helt ok, tur att storgull har sin skola, hur lillgull
mår vet jag faktiskt inte riktigt, osäkert, han har
blivit betydligt kramigare och kärleksfullare som
om han vet att jag behöver det, men hur han känner själv
är svårt att nå in till.

Huvudet är aningens bättre idag, nu är det mest
illamåendet som håller mig i sängen.
Och tristessen.
Ledsamheten över att allt är som det är och tyngden
i att inte kunna ta sig för ngt.

Aldrig varit så här nära.
Måste orka vända mig åt rätt håll.

Det som föst mig så nära depressionen är samtalet jag
hade med pappan igår.
Jag försökte få några svar ur hnm hur han tänkt sig
framtiden redan kvällen innan men han svarade bara tomt
att han visste ej.
Vägrade bry sig eller svara.

Han fick en dag att verkligen fundera på vad han tänkt
sig med Stina, barnen och allt.
Som svar fick jag att han skulle ut och fira med jobb.
Jo.
Med henne.
Han säger att de ej har kontakt men jag trodde ej de
hade det från början och hans sätt talar för sig själv.
När han väl var hemma så var det ungefär samma svar
som kvällen innan.
Inga alls.
Han skiter i vilket.

Det är så sorgligt.
Att alla dessa år, våra underbara barn, vårt liv, att
det inte betyder ngt för hnm längre.
Han är helt blank.
Tom.
Totalt nollställd inför det faktum att han inte kommer
ha ngn familj hos sig snart.
Han har kanske andra planer...
Jag når inte in, jag har ingen aning.
Jag är inte del i hans värld längre.
Det är så tomt.

Jag kan inte ta mig för ngnting.
Hemmet eller resterna av det ser hemskt ut.
Jag vill inte ha ngn här.
Vad skulle det tjäna till.
Allt är en röra.
Jag orkar inte.
Vill inte.
Varför kan han inte bry sig om oss?!

Himmel och det som är allra underst...

Här kommer bilderna från vår mysiga lördag:)

Busfabriken var stort och jättekul!
Här skjuter vi lite på varann med mjuka skumgummibollar:


Och mamman fick en riktigt bra träff i planeten på Lindan;)


Mat blev det med, mkt uppskattat:)


Sen for vi lite överallt där i gångarna, allesammans
och hade det så mysigt vi bara kunde.
Jag var väl lite småseg men gick ej o jämföra med
tidigare i veckan så det gick ok.
"Baksmällan" kom dagen efter då jag var totalt kass.


















En riktigt riktigt mysig dag!!:)
Kottarna hade det underbart:)
Dit vill jag snart igen så fort huvudet tillåter...


Nu börjar det verkligen bli höst, så här söta var mina
söner i mångdags när jag körde dem till dagis/skola innan
jobb:)

Idag har storhjärtat tom fått inviga sin nya vinterjacka
för att det var ju alldeles frostigt och kallt ute när
han skulle cykla iväg till skolan!

Själv då, jag är lite trött på att gnälla...
Men jo jag är sjukskriven denna veckan.
Känns inte bra på ngt sätt.
Jag vill vara på mitt trevliga arbete.
Jag kan inte läsa, inte se på tv, inte sitta här
egentligen mer än ca 15min i taget max innan huvudet
bultar och högerögat håller på o trilla ut.
Känns ungefär som om man har en strumpsticka rakt
igenom högra ögat ut i nacken där i fästet liksom.
2 vansinnigt ömma punkter.
Ljus funkar liksom inte alls.
Jag kan bara ligga hela dagarna i mitt mörka, kalla rum
och lyssna på ljudböcker...
Mår illa gör jag nästan konstan och äter ej så mkt heller.
Vill inte ens tänka på mat.
Inte ens godis är jag sugen på, det ni...
Skit är det.
Men nya prover togs hos Dr idag, vi får se vad de visar.
Jag vill liksom inte ens vara här känns det som...

Konstigt har livet blivit.

Åter till arbetet

Och hur dumt är inte det?!
Huvudet bankar som tusan, hela högersidan är
liksom sned och stel...
Jaja.
Här är jag iaf.
I ett rum med ytterligare 4 damer som sitter och
nyser högljutt i kapp.

Men ändå dummare var mitt äventyr i lördags...
Eftersom jag ville kompensera sönerna lite för att
jag legat som ett vrak i sängen och sovit mig igenom
en hel vecka så hakade jag på Lindans idé om att åka
till Busfabriken det vore ju skoj för våra små gull:)
Och JÄTTEKUL och mysigt hade vi!
Jag fick ju nya piller på fredagen och var mkt piggare
så jag hängde med där, lite försiktigare än vanligt och
så kom ju såklart huvudvärken smygande där efter ett tag.

Men dagen efter, ojojojoj, då var det att ta 2 steg bakåt.
Skitdumt.
Nej jag ska faktiskt sluta gnälla, men jag är på jobb och
jag mår SKIT, högersidan värker och bränner liksom och
borde vara hemma och ta det lugnt men men, man kan inte
ligga hemma och gro fast i sängen heller.

Kottarna hade en urmysig dag på busfabriken!
Jag skall försöka få upp de bilderna på våra sötnosar så
fort jag kan.

Och Nelsons äventyr då...
Han är fikus.
Det måste bara vara så.
Vi har ju misstänkt det ända sedan i somras faktiskt.
Han tycker minsann Mika var jätteintressant men han ville
då hellre sova än tillverka miniNelsonar med henne.
Suck.
Ok, han är ung och miljön var ny så vi skall inte ge upp
ännu, de fick till det ngn gång men ej den där själva
"hängningen" så då undrar jag, måste den till även om det
liksom är fullbordat ändå?
Jag håller iaf tummarna för att det finns en chans att det
tittar ut ett helt litet gäng med små Nelsons runt den 20/12
som är BF datum om det nu blev ngt...


*****************************************************
Uppdatering 14:24
Jag åker hem.
Mår verkligen pyton, det här går inte.
Ny läkartid imorgon 09.30, hoppas på en remiss till
Neurologen på nytt, det här stämmer ej:(

Det blir nog många "för första gången" saker...

En vecka sedan var det, tänk så snabbt tiden går
och att världen faktiskt fortsätter.
Till den här himlen vaknade vi förra lördagen,
lugnet före stormen...

Eftersom pappan "jobbat över" så mkt på sistonde så
tog jag med mig den morgonpigge sonen som jag varit
uppe med sedan kl 5 och for till jobb.
Vi har haft mkt att göra, övertid på en lördag var
ett måste helt klart.
Inte visste jag att pappan såg det som en superchans
att än en gång ta lillsonen och fara in till sin Stina.

Den dagen började helvetet.
Eller vi har varit nära där i flera år nu, det
har liksom ej varit bra sedan innan vi fick Ellis,
inte sedan han bad mig göra abort för han inte var
beredd på ett barn till just då, så länge har vi
stått ut, bra stunder, dåliga stunder, javisst, så
är ju liksom livet.
Men nu är allt annorlunda.

Jag ville se människan som barnens pappa fallit för,
den lilla 21åringen som kunde ge hnm det han saknade
hos mig som är mor till hans barn och just det - mamma,
sliten, heltidsarbetande och som lever ett alldeles
vanligt liv mitt i vardagen.
Så jag for ut till deras bygge för att försöka förstå.
Detta är platsen de träffas på varje dag.

De där huset i betong med bara stora tomma hål är
ett blivande Burger King som pappan bygger och där hon
jobbar på byggets kontor.
Jag gick där i skönheten som faktiskt är stark på denna
platsen, så nära havet, så mkt som gjorts för att göra
denna plats till ngt att beundra.
Jag ringde både pappan och Stina, pratade med dem flera
ggr för att försöka ta in att detta faktiskt är verklighet.
Men Stina ville ej träffa mig.
För feg.
Men ej för feg för att sabba livet för en hel familj,
2 barn och alla runtomkring.
Nej hon är ej själv, men jag ville hon skulle förstå.
Jag hittade hennes husvagn, ställde bilen en stund en
bit ifrån och bara såg på den.
Men ville ej störa.
Jag är inte den som klampar på.
Jag tror att verkligheten hade kommit för nära då också.



Idag är första gången på en vecka som jag vaknar utan
att det blixtrar och bultar i hela huvudet, jag har
varit i en otäck dvala hela veckan.
Mått skit helt klart.
Mår fortfarande psykiskt inte sådär supergalant men jag
är ej personen som deppar ihop, dessutom har jag ju 2 barn
och jag ser fram emot att ta itu med livet och ordna upp
så de ska få det så jäkla bra som de verkligen bara kan få!
(Ursäkta min svordom)
Det kommer ordna sig, och det kommer ordna sig bra.
Jag kan fortf ej svara för hur pappan kommer ta detta,
som det är nu är han inte ångerfull, inte på ngt sätt
visar han att han har behov av att bli förlåten.
Han har ryckt på axlarna och gått vidare, räknar med
att allt är som vanligt igen och att vi går vidare.
Men det är ju inte så...
Han lever inte i verkligheten.
Han har aldrig behövt det i hela sitt liv.
För det hade han ej klarat av.
En dag i taget, jag är en praktisk person, jag planerar
och planerar in i minsta detalj för att allt skall bli
bra, så bra det bara står i min makt att ordna.
Och hans önskan om att allt skall vara som vanligt är
ju bara förnekande, som vanligt vadå?!
Som vanligt som i ett förhållande som är så dåligt så
att han drivs att söka det han saknar hos ngn annan?
Det funkar ju inte...
Det håller inte.
Då är det dags för även hnm att öppna ögonen och se
vad han gjort och ta ansvar för det.
Faktiskt.

Igår tog jag tag i mig själv.
Inte det psykiska, jag är ej nere för räkning, jag är
inte en person som lätt faller djupt, och det är också en
av mina nackdelar då jag antar att jag är svår att komma
innanför skalet, men det har blivit starkt.
Varit tvungen att bli.
Det är många år som det byggts på.

Jag har i stort sett sovit hela veckan.
Ej ett tillstånd jag tycker om.
Haft så ont så ont.
Igår blev jag arg och ringde till Vårdcentralen, berättade
hur det stod till och att ngt måste ändras på, fick en
tid och fick för första gången förtroende för personal
på en vårdcentral.
Jag berättade för Dr vad som plågade mig, vad de testat
och han tog lite fler tester och bytte sedan ut min
medicin.
Hur många ggr nämnde jag inte för läkarna i Lund att
jag ej tål morfin?!
Jag är helt enkelt en urusel knarkare, hade aldrig funkat.
Om jag nu inte tål morfin, varför då ge mig Citodon?!
Citodon innehåller Kodein som omvandlas till morfin...
Underbart.
Jag har varit däckad en hel vecka i onödan pga av fel
medicinering.
Dessutom fick jag ju illamående tabletter som har en
hel mängd biverkningar, bla trötthet och JA jag har inte
varit levande nästan denna veckan, hemskt.
De nya pillrena är väl heller ej de allra biverkningsfria,
mina smärtstillande ex har en av de vanlig biverkningarna
dödsfall, käckt, men det är bara om de intas med alkohol
och eftersom jag är nästintill och helt ofrivilligt
nykterist så lär det ju inte vara ngr problem.
Den där spinal punktionen (heter det så?) de gjorde för att
testa så jag ej hade hjärnblödning har nog också gjort sitt
för huvudvärken, den kan visst hålla i sig upp till 2veckor
efter att sådant gjorts.
gjort

Men idag steg jag upp för första gången på en vecka
och mådde ganska ok, visst huvudvärken och stelheten
är ej borta helt men jag mår hyffsat.
06:51 stod jag i köket och kunde äntligen städa undan
efter veckan, jag har ju inte kunnat röra huvudet
såpass mkt så jag ens har kunnat plocka ur diskmaskinen
ens tyvärr och det kryper ju ej ut av sig själv,
eller jo kanske om jag hade väntat lite till för nu
hade ju en del stått rätt länge men det är ju iaf ingen
annan som sku ha en tanke på att göra ngt här...
Jo, mamma har hjälpt mig i veckan, men hon kan ju
ej komma och pyssla om mig och barnen var dag, jag har
ju faktiskt fortf en sambo.

En bild på alla mediciner jag tryckt i mig i veckan:



Igår gjorde jag även ngt helt annat för att bryta
min tråkiga vardag.
Jag for upp till Ljungby och lämnade Nelson hos
sin kärlek Mika:


Han skall paras och blir borta över helgen.
Det är VÄLDIGT tomt utan min lille snarkepelle i sängen,
men man kan ju säga att pengarna för denna parningen
kommer behövas framöver och det är även alldeles
underbart att tänka på att det finns små miniNelsons
som tassar omkring ute i världen snart:)
Nelson själv kommer nu att betala en hundkurs åt sig
själv också, vilket kan behövas efter att han fått
kela med en tik så jag bör ha extra mkt pli på hnm
framöver, ok, han är visserligen världens allra
snällaste lilla vovve och vet att jag är hans ledare
men ändå, vi behöver den tiden han och jag.

Kärlek vid första ögonkastet:
Det var verkligen härligt att se de där 2 små!
Så lyckliga de blev direkt när de sågs!
Bara så där alldeles dundergoa och helkära:)
Så mitt Nelsonhjärta, han har det bra i helgen han;)


Så det var en rapport om vad som skett i denna grå
värld den senaste veckan.
Jag har som sagt mest varit sängliggandes men är nu
på benen och idag tar jag själv barnen och far till
Busfabriken i Hbg, det förtjänar och behöver mina gull!

Imorgon är det som sagt fotboll och sen skall stora
hjärtat mitt på kalas och MoL, ni ska tro att vi letat
efter dessa presenterna,haha, men vi har funnit dem,
närmare än vi trodde och jag hoppas han nu inte kommer
få 100likadana sådana där små saker även om det nog
ej varit helt ledsamt utan klart gjort hnm till Kung
på skolan, men vi får se, vi ses imorgon iaf;)

TACK IGEN ALLA NI UNDERBARA SOM TÄNKER PÅ MIG, JAG HAR
VARIT INNE VART DAG OCH LÄST ERA HÄLSNINGAR OCH SMS,
ÄVEN OM JAG EJ ORKAT SKRIVA SÅ MKT SJÄLV SÅ SKA NI VETA
ATT NI HÅLLER MIG UPPE!!:)
SÅ GLAD ATT NI FINNS OCH BRYR ER!

Fortsättning...

I söndags lämnade jag barnen åt olika håll efter
att ha varit med storhjärtat på hans kära fotbolls
träning.
Åkte till huset och packade ihop mina saker.
Försökte prata med sambon men blev bara argare och
argare, hon har varit här om fredagarna, i mitt hem
och de har varit ute på restaurang flera ggr.
Lillgull har träffat henne flera ggr och det verkar
ej som att han brytt sig om att grannarna sett
henne här hemma, det verkar ej ha spelat ngn roll...

Det var totalt kaos.
Mamma kom hit, svärfar kom hit och eftersom jag inte
har ngnstans att ta vägen så lovade jag dem att bli
kvar här för barnens skull tills vi har ngn annan
stans att bo, eller som de önskade tills vi rett
upp alltsammans.
De förstår men önskar ju liksom jag att detta hade
gått att få ordning på, men så verkar ju inte fallet.

Vad säger att det skall bli bra sen när han gått så
långt så han gjort så här?
Vad skulle kunna bli bättre?!
Nej jag vet ej.

Allt är uppskjutet, alla bråk alla beslut, det är
en dimma här för mitt på söndagen började jag må
illa, jag kräktes, fick som en blixt i huvudet och
kollapsade mer eller mindre.
Kräkningarna fortsatte och till slut fick jag ringa
sjukvårdsupplysningen, de ringde smittskyddskliniken
och jag fick till slut åka ambulans in till Lund för
att de trodde jag fått hjärnhinneinflammation.
Jag hade ju ingen feber men mina symptom var annars
detsamma.
Nu var det ej det jag hade men de har kollat så jag
ej hade fått ngn hjärnblödning som var deras andra
alternativ och sett så jag ej har ngn tumör, skiktröntgen
och spinalvätskan har kikats på, diverse tester gjorts.
Jag har fått ngr påsar dropp också.

Från söndag och ett dygn framåt kunde jag knappt öppna
ögonen, jag mår fortfarande illa och har en huvudvärk
som gör att jag inte kan komma upp ur sängen mer än
korta stunder när båda mina mediciner funkar som de ska.

Det verkar ej ha varit "värre" än en rejäl migrän och
en uttorkning till följd av att jag ej åt, drack eller
sov på nästan 2 dygn.
Men det verkar svårt att ta sig ur.

Som bonus på detta startade ju storgull dagen med att
kräkas konstant mellan 7-10 men sa därefter att han
var färdig och blev lika pigg som dagen innan.

Men jag fick ju kalla hit min mor.
Jag klarar ju ej av att ta hand om mig själv och inte
2 hemmavarande barn tyvärr.

Jo en olycka kommer sällan ensam...

Jag är mest i ett medicin töcken just nu, men svårt att
ej tänka på hur livet har förändrats ändå.

Jag är så glad och tacksam för alla rara ord jag fått!!
Ni är guld värda allesammans!

Stina

Jodå, då har det hänt.
Pappan har fått ihop det med en tjej på jobb.
21 år, blond och heter Stina.
De hånglar på dagarna och skickar sms att de längtar
efter varandra även när jag är hemma, han smyger med
det samtidigt som han försökt få det att funka mellan
oss.
Jag har ju haft det på känn ett tag, pappan gör inte
sånna saker som han gjort.

Han har tom tagit hem henne till vårt hus och varit
med henne hemma hos oss.
Idag vill han bara ha min tillåtelse för att få åka
till henne och sova där som han planerat.

Han bryr sig ej.
Jag säger att vill han få en god kontakt med sina barn
och få träffa dem innan året är slut så får han ej åka
till henne idag, det skiter han i.
Han längtar efter sin lilla Stina.

Hon e trevlig tyvärr, jag har ju ringt henne.
Men hon har raggat upp min sambo och hånglat med hnm
i vårt hus, träffat min minsta son och vår hund 2ggr.

Oh som jag hatar den där mannen!!!

Mitt liv e i spillror, jag skakar och är färdig att
kräkas, han skiter i oss.

Nu är vi hemlösa, rotlösa och ledsna.

Min stora stora kille

Ögonen tårades när jag låg i sängen i går kväll
och såg Grey's.
Känsligare än värsta nygravida.
Mitt skal är alldeles för tunnt nu, går att pilla
hål på så lätt, så lätt.
Gillar ej.
Men allt kommer för nära, önskar det ej.


För en tid sedan tog jag ett sött foto på Tina och
hennes lilla minsting, Albin:)
Det kommer bli en go liten kille det, ÄR redan en
go kille men det skall bli jättemysigt att se det
där lilla gullet växa upp:)


Igår anmälde jag storhjärtat till det där bandylaget
som han tjatat om att få börja spela i sedan han
började skolan.
Jodå.
Det är ett -00 lag och han är ju -01a men det gick bra
ändå meddelade tränaren.
Bandyklubbor har vi ju varit och tittat på länge, han
vill liksom bara se på dem lite så han kan drömma...
Men nu skall det inhandlas en i helgen.
6år är han.
Tränar cross då och då, det han brinner mest för.
Spelar Fotboll.
Spelar Bandy.
Känns aningen överaktiverad men han får ju känna efter
vad han orkar med och vill osv.
Så här tuff var min storing förra helgen:)


Hjälp vad stor och tuff han har blivit min lilla bebis;)
Att han och crossen är jättesmutsiga det hör till, det
är bara coolt tycker stora hjärtat mitt, då ser man att
han har kört snabbt;)



Till ngt helt annat.
Skåne är rätt vackert:)
Jag trivs här.
Fast jag saknar ju förståss svampskogarna bakom husknuten...

En underbar höstdag!

Aah, alldeles alldeles underbar!!:)
Den här synen blev jag mött av när jag kom för
att hämta stora hjärtat i torsdags:)
Han har ju blivit så himla STOR!
Jag får hela tiden bekräftat att han är duktig
och framåt och smart, som han har vuxit!
En sån kille jag har!:)
Visserligen kämpar vi fortf med 6års trotset och
visst har han inte alltid lätt för allt men jag
tror ändå ej att han kommer få det så svårt.
Skönt.
En sten borttaget från mitt hjärta.


På fredagskvällen blev det en klassiker, mat och
mys uppe i soffan, lagom för trötta föräldrar.
Pappan hade gjort chokladbollar tillsammans med
barnen och Tina och gänget på dagen så det blev
kvällens mums:)


På lördagen var vi uppe med storhjärtat på banan
i Duveke och körde cross.
Lillgull ville vara hos farmor och det fick han.
Som bonus kom en av storgulls klasskompisar och
tittade på med mamma och lillasyster, även kompisens
mormor och morfar kom förbi och stora sonen min älskar
ju publik så han var så nöjd så:)
En sån dag det var, varmt och skönt!

Lördagens partajande blev ju tyvärr inställt, men vi
fick i oss lite tacos tillsammans med Adelia, Albin och
deras föräldrar:)


På söndagen bestämde vi oss för att njuta rejält av det
fina vädret!
Jag kottarna och Nelson, Linda och hennes småkotts packade
väskorna med korv och kakor och for upp till Järavallen!

Och vad möts vi av?!
Ca20st Frallor tussar omkring där och är bara helt underbara,
deras Fralleklubb hade träff där och vi råkade liksom bara
var där då och hamna mitt i!
Alla tigrerade utom 1 skäck, senare dök det upp 2 fawn men
de såg vi bara på håll.
Ojojoj som man ville gosa och mysa, flera små valpar var
det och alla var lika glada och goa som Franska Bulldogar är.


Jag vet ej många hundar som man bara kan sätta ihop
ett helt gäng av och alla leker glatt och busar, oavsett
ålder eller om de setts förut, det finns inga goare!:)


När vi äntligen kommit upp till vår lilla picnicplats
så spelade vi lite fotboll medans vi väntade på att
glöden skulle bli fin, sedan mumsades det korv i mängder:)


Mosades röksvampar gjordes det också.


Efter korvätandet så tog vi en promenad i skogen,
aaaallra längst bort i mitten på bilden syns ngt
mörkt, de är de 2 kärlekarna Elliot och Olivia som
tassade iväg lite längre fram än oss andra,puh.


Lillhjärtat mitt hittade överlycklig 2 st ekollon:)


Och när vi kom tillbaks från vår lilla runda så mumsade
vi kakor och nybakad sockerkaka och spelade lite mer
boll och klättrade i lite fler träd:)

En alldeles underbar höstdag, behövdes för att vårda kottar
och själ lite:)

Nu är det åter måndag, ångesten bunkras iom allt som sker
och ju mer tiden tickar iväg.
Inte skoj.

Bilder på min coola crosskille kommer imorgon förmodligen;)

Men?!

VA?!
Vad är nu detta?
...Det är ju knappast jag...
Visserligen har kottarna tröjor med Disneytryck men
det är ju bara för att göra dem glada, helst gillar
jag ju inte tryck så himla mkt...

Måste berätta för er hur mina söner pratade härom kvällen:

Oliver: Elli, tyckte du det var roligare i pappas pung
än här på land?

Jag minns ej svaret men konversationen fortsatte...
Och efter de pratat klart så frågade Ellis ut mig
hur barn liksom kommer ut i världen.
Ellis: Mamma, vem skärde dom i?
Ellis: Skärde dom i pungen?
Ellis: Skärde dom i magen?!
Mamman: Nej...
Ellis: Kom bebisen ut ur munnen?!

Hmm, känns som om det finns lite brister där i lillgulls
kunskaper, men är han inte lite för liten än för att få
veta?!
Visserligen hade hans storebror koll på precis allt vid
samma ålder, han ville minsann veta, men....

Totalt misslyckande

Oj vad det börjar bli mörkt.
Vintern smyger sig på.
Att traska omkring på morgonen i kolmörker,
köra bil och önska att man fick köra i 40 och ha
hellyset på på motorvägen, huh, snart är vintern här.

Att sitta i ensamheten och tystnaden på jobb är välgörande.
Ett ställe man kan få undan, skapa sig kontroll.
Världen rämnar under mina fötter.
Ingenting är som det skall och mitt inre strimlas i smala
remsor, bit för bit bryts jag ner.
Ett hjärta krossat, illamåendet och ångesten nära att
bryta igenom var dag.
En spricka i min fasad har jag lagat på mitt duktiga vis,
mitt yttre lika kallt som vanligt.
Våga inte krama mig.
Våga inte säga att det ordnar sig.
För det gör det inte.
Jag har gjort alla misstag man kan, nu står jag här och
får ta konsekvenserna.
Livet kan inte bara passera, det måste tas itu med.
För många inblandade.

Mitt inre går itu.
Jag skulle vilja bli omhändertagen, vyssjad som en baby
och få ngn till att ordna allt detta jobbiga så jag kunde
sova mig igenom det.
Men det går inte längre att lägga sig ner på golvet och gråta.
Jag är ju mamma.
Jag har barn jag måste vyssja.
Barn jag måste sätta först.

Ett liv väl levt?
Så stod det i min väninnas dödsannons, hon som fick 2 år mer
att leva än jag levt nu.
Ett liv i rättrådighet och lycka, ett liv väl levt.
Jag har lekt mig igenom mitt, ej växt upp.
Dr Jekyll och Mr Hyde.
Åh vad jag önskar att livet inte vore så här!!!
En trasa.
Jag mår ärligt talat inte bra.
Kan inte se hur jag skulle kunna göra det.


Men i helgen blir det partaj iaf:)
Skall bli mysigt.
Jag kan inte tänka på detta andra, det klarar jag ej.
Det blir många pärlplattor för att fokusera på annat,
sitta o mysa och prata med barnen.
Det är härligt att kunna prata med dem så mkt som vi
gör nu, de vill så gärna berätta om vad de gjort under
dagen och jag insuper deras ord som ren lycka:)

Dagens:

Mina små konstnärer

Det är verkligen underbart att få se hur barnen
utvecklas kreativt!
Se hur deras förmågor växer och försöka fundera
ut hur de fungerar när man ser deras skapelser.
Fantastiskt!:)

Var vecka får storgull ett nytt rim.
Det är veckans "läxa" som han skall lära sig
utantill och sedan rabbla upp.
Det är allt.
De skall även rita en bild till rimmet.
Detta är veckans:


Lillgulls verk trollbinder.
Han sitter och pillar och räknar över hur varje
pärla skall sitta, 20,30,18 räknar han och så kikar
han på båda sidor så pärlorna kommer rätt:)
Han är så duktig!!!!!!




Igår for jag till jobb i detta vädret.
Lååånga köer och tät dimma.
Kl 13 åkte jag hem igen.
Huvudvärken var för svår.
Hård medicinering några dygn nu, även nattetid och
jag kan idag arbeta hela dagen iaf.
Mkt ligger efter.



Dimma har jag konstant, en ångestdimma.
Jobbiga tider.

Hemma med Ellis, Nelson och migrän

Han lever!!:)
I helgen ropade pappan på mig, han hade fått
syn på ngt som helt klart måste klassas som ett
litet mirakel!!:)
Bajskorven lever!
Han blev ju köttad i ett rör i akvariet för ngr
månader sen och har legat som en liten 4cm lång
korv, stilla, helt orörlig på samma plats.
Sen försvann han bara.
Och dök upp så här!
Kolla in den nya lite smalare delen av hnm som
vuxit ut på hnm med ny mun och allt!:)
Så himla glada blev vi!:)


Jodå, på jobb är det MKT, med väldigt stora
bokstäver.
Mer kan jag ej gå in på.
Efter jobb som jag borde ha arbetat över på ett
helt gäng med timmar för att få rätt på saker så
susade jag hem för att fylla huset med vänner
och ha ett litet trevligt meandiparty.
Sånt där som mammor ute på landet gör:)
Hur kul som helst och kläderna är ju urfina!
Huset städat, tom akvariet, men pappan glömde visst
en sak...
I akvariet flöt en tandborste omkring...
Hmm.


Kvällen flöt på hur fint som helst, sönerna och
liten medhavd flickvän-Vivia var urgoa.
I övrigt var huset fyllt av små bebisar, underbart:)
Men jag missade en sak...
Jag visste att jag borde ha plockat undan dem, så
det är nog mitt fel.
Pärlorna.
Sönerna och vi pärlar jämt, vår nya lilla hobby
är att skapa olika mönster på pärlplattorna, killarna
älskar det och de är så duktiga och fantasifulla!
Allt som gör att de kan sitta stilla länge, ha
tålamod att slutföra det och även få till vackra
små konstverk som de är stolta över uppmuntras.
Men som sagt, jag borde ha plockat undan dem när
de skulle ha vänner på besök...
Det spritter gärna till lite i bustarmen på lillgull
när han har flamman här, de är bra på att koka ihop
saker de 2;)
Han hade ju innan gästerna kom, lite sådär i glädje
ruset, liksom bara råkat hälla ur all tvål ur tvålpumpen
och fyllt den med vatten.
När han kom på att han nog inte borde ha gjort så hade
han även gömt flaskan.
Nu hade vi några hundra pärlor på golvet.
När jag idag försökt få sonen att plocka upp dem så
säger han bara att han "har inte tid".
Erhm, när migränen försvunnit... grr;)


Så fort gästerna gått igår och jag slappnade
av så kom den som ett brev på posten.
Migränen.
Flera år sen jag mådde så här dåligt senast.
Huvudvärk som håller i sig och gör att man ej
kan röra sig är liksom nästan vardag men ej så här.
Jag insåg att fast jag verkligen borde ta mig till
jobb, arbeten låg påbörjade på skrivbordet och jag
hade mängder att göra idag så gick det ej.
Bara att trycka i sig piller och krypa ner igen.
Vakna för att ringa alla obligatoriska samtal och
skicka iväg storgull till sin skola i några timmar
för att få lite vila iaf även om jag inte orkade
köra iväg med lillgull till hans dagis.
När jag står i hallen för att pussa storgull hejdå
innan han duktigt cyklade iväg till skolan själv så
hör jag ett väldigt brak bakom mig.
Ljud är inte poppis idag och jag ville inte riktigt
vända mig om...
Hela trappen fullt av glassplitter från 2 st lysrör
som pappan inte plockat undan utan som stod lite
för farligt på ovanvåningen med tanke på att vi
har en Elliot i huset hade nu studsat ner för trappen.
Sabbat den nya ekparketten mannen klätt trappan med,
repat den vita färgen han målat sidorna med och spridit
sig som snö över hela trapp och hall.
Underbart.
Precis vad jag önskade idag när jag knappt kan stå på
benen, allt mindre dammsuga men har både liten barfota
hund och nyfiken för stunden ledsen lillson hemma.
Urk.


Nu är jag uppe i väntan på att pillret ska kicka
in så jag kan försöka ta mig till Vårdcentralen
och hämta mina utskrivna migräntabletter, nu hjälper
inget annat ordentligt än riktiga grejer som jag ändå
inte kan ta förrens pappan kommit hem och kan ta över
vården av barnen så jag kan slappna av och försvinna
in i dimmornas land så jag orkar jobba i morgon...

Efterlysning

Herregud!!
Jag brukar ju fråga lillhjärtat mitt om vilken värld
han lever i men nu får jag ställa mig själv samma fråga...
Jag är helt väck.

Igår fyllde Lindavännen år och jag kom inte på det förrens
på eftermiddagen då jag hade henne i luren...
Hade smsat om helt vardagliga ting på dagen men jag hade
INTE haft en tanke på att gratulera henne!
Som jag skäms.

Usch, vart är jag på väg.
Allting i min lila värld bara snurrar nuför tiden och
tankar hoppar omkring för att det är så himla mkt och
ingenting tycks direkt funka.

Jag glömmer det ena och det andra och har inte full koll
på ngt längre.
Kaos på jobb med nya program, ångest för allt runtomkring
barnen och allt är liksom upponer.
Ingenting funkar.
Och jag som älskar kontroll.
Hahahahaa

Så skulle ngn hitta mitt huvud i en vrå ngnstans, dit det
kan ha trillat när jag tappade det, så hojta gärna till.



Glad att se att många gjort sig besväret att logga in här!:)
Ej tanken på att det skulle bli så svårt så man var tvungen
att bråka med ngt google konto, vet ej hur min far skall
komma in här, hade trott att det bara var ett lösen jag ex
kunde maila er, men men...
Jag får kanske göra en helt ny sida.
Men då skall man ta sig tiden till det också.

Massvis av kramar till er iaf!:)