En doft av vinter dröjer sig kvar i mitt hår.
Vinter och eld.
Blundar jag kan jag se den brasa framför mig som
jag bad mormoren tända åt mina älsklingar imorse
innan de gick upp så de ej skulle frysa i det nu
höstkalla huset.
Givetvis rök det in lite då jag skulle lägga in
några extra vedträn strax innan vi gick för att J
som sussade sött i min säng inte skulle behöva
vakna i ett kallt hus.
För nu är det höst, på riktigt.
Nattkylan tränger sig in genom de fönster som
fortfarande hålls öppna om natten för att ge oss
lite luft.
Fyller huset med en fuktig kyla som lockar till att
tända ljus och kamin för att snabbt återfå värmen när
man tvingas vakna och helst hade stannat kvar under
det sköna täcket.
Under täcket som jag den gångna natten delat med
förutom mina sedvanliga små pojkar även min stora
kärlek:)
För nu när här är låst kan jag berätta om Jonas,
för er som är mina vänner, ni viktiga:)
Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?
Jag gör.
Numera.
Jag som beskrivit mig själv som oromantiska och kall,
som alltid varit aningens cynisk har mött en person
Så fantastisk så han fångade mig vid vårt första samtal.
Att träffa hnm var som att möta den del av sig själv
man alltid saknat men inte vetat om och plötsligt inser
att man är hel.
Jag är ju inte den som kastar mig handlöst in i ngt,
oooh nej, jag har alltid klarat mig själv, skött allt
på egen hand och inte släppt in ngn.
Till min mors stora uppgivenhet.
Jonas är den som ser rakt igenom mig, som kan tyda
vart andetag jag tar och läser mina tankar, ser mina
hemligheter och älskar mig för allt jag är och inte är.
Som får mig både svag och otroligt stark.
Och jag älskar hnm för det.
För det och för att han är så fin, så perfekt, så
underbar så jag gick och letade efter felen ett bra tag
innan jag insåg att det ej fanns några, detta är verklighet
och jag kan sluta nypa mig i armen.
Som jag kan lyssna på i timmar även om vi inte alltid
är överrens så blir det härliga diskussioner.
Han har så goda värderingar, så skön syn på livet och
var dag med hnm är en gåva.
Jonas är den som jag kan se mig själv gå upp och
koka te åt klockan 5 på morgonen, för att vi är så
gamla så vi ej kan sova längre, för att sedan dela
tystnaden ihop någon timme innan vi sätter oss
på verandan för att lösa korsord tillsammans.
Vi överraskas både över att allt känns så naturligt, så
bra och varje steg vi tar bara känns så självklart.
Jonas och jag som inte kan sluta prata, får tvinga oss
att försöka sova och inte ägna hela nätterna åt samtal,
som kan diskutera allt och skratta åt det och skratt
blir det också så många, han får mig att kikna:)
Som får mig att inser sanningarna långt innan jag vågar
erkänna dem för mig själv.
Jag kan tillåta mig falla, för jag vet att han fångar mig,
men jag faller aldrig långt, jag står med hans hand
bakom min rygg, fast, tryggt.
Jonas, som jag litar helt och fullt på.
Och vet ni vad?
Barnen avgudar hnm.
Så är det.
Lillhjärtat vill alltid ha sin Jonas hos sig och
förkunnar stolt att han har både små kompisar och
stora kompisar, för det är ju vad Jonas är, deras vän.
Storgull som slits mittemellan har accepterat att Jonas
är där för att stanna, inte som deras pappa, för han
finns även om han ej bor med oss utan som just deras vän.
Så, så är mitt liv.
Under det svarta moln som faktiskt finns där pga
av historia så skiner solen, molnen är rosa och
även om det stormar enormt så har jag förutom ert
fantastiska stöd som jag är så glad och tacksam för,
även detta.
Var dag är en kamp numera, men jag strider med fjärilar
i magen som sköld, en djup känsla av lycka vi ger så
mkt vi bara kan av den till barnen.
Jag är en ensam om att kämpa.
De kommer att bli lyckliga mina små.
Ännu ej säker på hur detta stora jobbiga framför mig
kommer att bli, tufft är en sak som är säker, det
har visst bara börjat, men det ska ordna sig.
Jag har hopp.
En god vana, hinna först till mammas bilfönster och
rita ett hjärta:)
.jpg)
